Här är en tankebild:

När människan vävdes in i ekosystemet var hon medveten om att hennes existens var beroende av att hon samspelade med allt annat: träden, växterna, djuren, insekterna och mikroorganismerna. Någonstans längs vägen fick hon en barock idé om att klippa av sin egen navelsträng och ställa sig utanför, eller snarare ovanför, den helhet som livnärde henne. I samma ögonblick föll hon i sömn och hamnade i en främmande värld där hon kände sig ensam, hemlös och ihålig. För att fylla upp tomrummet blåste hon upp sig med titlar och tankar om ägandeskap. Hon började spela Gud.

I essäsamlingen Does it matter? filosoferar Alan Watts kring det här dilemmat. Huvudtemat är att den civiliserade människan blandar ihop bildspråk med verklighet. Vi tror att världen kan mätas, kategoriseras, beskrivas och analyseras och att det är sanningen. Det leder till en situation där vi värdesätter mammon framför det inre kapitalet. Rikedom har blivit något vi kan ta på, sträva efter och visa upp utåt, inte något vi är födda med. I Watts talande metafor: Vi väljer att äta menyn istället för maten som ligger på tallriken.

Så här sitter vi och tuggar på våra menyer och blir fetare och fetare. Men vi blir aldrig riktigt mätta. Den värld vi har byggt åt oss själva känns mer som ett sjabbigt väghotell än ett hem och samhällssystemen vi är invirade i, som från början var tänkta att ge oss trygghet och stabilitet, är så genomdränkta av korruption att de håller på att sjunka till havets botten. I ren desperation plockar vi fram flytvästar från vår egen begränsade tankebank – själva kärnan av korruptionen – och tror att det ska lösa problemet. Med andra ord tror vi att om vi bara äter färre menyer eller byter ut texten på menyerna så kommer extrakilona att smälta bort.

Allt detta får mig att undra: Hur länge till kan vi lalla runt på det här sättet utan att gå under?

Choose only one master
Svaret fick jag i ett telefonsamtal med Nisse, en av mina kloka bekantskaper, härförleden. Vi hade spenderat en god portion tid åt att prata om hur vår arts girighet och kontrollmani kväver livet bit för bit. Naturen får inte ha sin gilla gång, utan det är den självförgudande människans tvingande gång som gäller. Det naturliga ska ge vika för det konstgjorda, det vilda ska tämjas till oigenkännlighet, fysisk arbetskraft ska bytas ut mot robotar och vi manipulerar det mesta vi kan lägga händerna på: vädret, immunsystemet, maten, skogen, språket, historien, genetiken och varandra. Strax innan vi lade på luren suckade Nisse och sa: ”Människans idioti är vid vägs ände. Vi kan inte dra den längre.”

Efter samtalet satt jag och tomglodde ut genom fönstret en lång stund. ”Vid vägs ände” lät så definitivt, så apokalyptiskt på något sätt, men jag visste att det var sant. Om det finns en gräns för allt, måste det även gälla idioti. Vi har kört våra huvuden rakt in i en betongvägg och borde väl ändå inse att det enda förnuftiga steget framåt är att stanna upp. Kanske borde vi fråga oss själva om det är så här vi vill leva? Kanske borde vi vila våra överansträngda hjärnor och ta en paus från vårt ständiga jagande efter större-bättre-snabbare-mer? Kanske borde vi ta mod till oss att besöka fornminnesplatsen där vi stod med den där saxen och det där valet av att kapa förbindelsen till vår egen livgivande natur.

Om vi gjorde om alla dessa borden till ett måste – om vi omvandlade alla goda intentioner till handling – skulle vi minnas den gamla betydelsen av ordet apokalyps. Många associerar det till världens och mänsklighetens undergång, men ursprunget är från grekiskans apo (bort) och kalyptein (det som döljer) som sammanskrivna betyder att man avtäcker eller avslöjar något. Apokalypsen är alltså en uppenbarelse. Det är skingrandet av dimridån av tankar som skymmer vårt seende och får oss att agera som yra höns. På sätt och vis kan det kallas en undergång, om man ser det som att något onaturligt och otjänligt går i graven och ersätts av något nytt.

Detta och mycket mer passerade genom mitt huvud medan jag tomglodde ut genom fönstret på andra våningen i smålandslängan som Niklas och jag kallar vårt hem. Det är ett vackert hus på insidan, med en 1800-talshistoria som fortfarande sitter kvar i timmerväggarna, men det kan aldrig mäta sig med det mina ögon vilade på. Jag såg ändlös skog och klarblå himmel. Jag såg att gräsmattan på baksidan av huset glittrade i vårsolen. Uppe på det mossbelagda stengärdet som omkramar gräsmattan stod två, nej tre, rådjur och sökte efter något att äta. Ovanför talltopparna svävade en korp som strax fick sällskap av en till.

Jag slogs av hur bekymmerslöst alltsammans var. Träden sökte ingen bekräftelse. Stengärdet stod där det stod, gammalt och mossigt, utan att klaga över att det var gammalt och mossigt. Rådjuren åt utan att skryta om vem som hittat den bästa munsbiten och korparna på himlavalvet dansade. Som de dansade!

Naturen har min själ inga problem med att sköta sig själv om vi bara låter den få vara ifred, tänkte jag. Vilket fick mig att tänka på något Rembrandt sa på 1600-talet: ”Choose only one master – nature.” Vilket ledde mig till något Jesus sa för ännu längre sedan om att man inte kan tjäna både Gud och mammon. Vilket påminde om något Niklas sa vid morgonkaffet: ”Du kan inte sälja hälften av sin själ till djävulen och behålla resten. Det är som att skänka bort två kotor och tro att du kan gå med ryggraden intakt.” Tankar är lustiga på det sättet. Den ena flätas in i den andra och till slut bildas ett tidlöst sammanhang.

Hallå människan!
Ett oundvikligt steg i en människas mognadsprocess är att återigen hitta samspelet med naturen och allt som är en del av den. När livet flyter på ett naturligt sätt flyttas fokus från självcentrering och egen vinning till att tjäna helheten. Kontrollmani ger vika för tillit. Synen på framgång ändras och titlar och ägande blir mer och mer oviktigt. En annan positiv aspekt är att kommunikationen befrias från krusiduller, för naturen visar upp allt den har inom sig utan självcensur. Det är som att den hela tiden kallar: ”Hallå människan! Varför hålla tillbaka, när hela ditt väsen håller på att brista av uttryck?”

Moder Jord är vårt riktiga hem och naturlagarna är våra riktiga lagar. Det är därför en myrstack eller ett bisamhälle kan lära dig mycket mer om livet än du någonsin kan lära dig vid en skolbänk. En hund har förmågan att avläsa dig på ett ögonblick medan en människa behöver flera levnadstider för att förstå sig på vem du är. Att spendera en natt ute i vildmarken ger dig både pannben och ödmjukhet, något du aldrig kommer få av att skena fram i ekorrhjulet. Teknologin, hur magisk den än verkar vara, kan aldrig överträffa magin som naturen erbjuder. Inget av människan påhittat system kan komma i närheten av ekosystemet hon vävdes in i, för det är det enda system som kan erbjuda friheten hon så förtvivlat söker efter.

På tal om frihet; frihet är svårt. Kontroll är enkelt. Tittar vi på världen i stort, ser vi att ju mer mark det statliga systemet tar och ju suddigare våra medborgerliga rättigheter blir, desto snabbare går det att lura i ett slumrande folk att ytterligare kontroll från systemets sida ska utmynna i ett rättvist samhälle. Problemet är att varje steg i den riktningen tar oss längre och längre bort från våra individuella rättigheter och originella uttryck – vår sanna natur – tills vi alla sitter fast i en misär som förvisso är rättvis eftersom den slår lika hårt mot alla. Vi blir alla slavar under systemet. Ingen blir fri. Men det är så det ser ut när människor faller offer för sin egen omnipotens. Så ser det ut när vi är vid vägs ände.

Om nya avgudar
Jag vill knyta ihop säcken med en grej jag hittade i Friedrich Nietzsches bok ”Så talade Zarathustra”. Jag vet, jag vet, Nietzsche. Den herren var långtifrån rumsren och jag misstänker att hans övermänniskoideal behöver skrubbas rent från arrogans, likväl kan jag inte låta bli att tycka om hans observationer av människans moraliska och etiska dilemman. I mångt och mycket är det apokalyptiska observationer, för de skär rakt igenom vår onatur samtidigt som de lämnar en gnutta hopp.

Här är dikten ”Om nya avgudar” (i en något förkortad form). Se den som är ett motgift till att tugga menyer.

Stat heter det kallaste bland alla odjur. Kallt ljuger den också, och denna lögn krälar ur dess mun: “Jag, staten, är folket.”

Lögn är detta! Skapande var det som skapade folken och hängde en tro och en kärlek över dem. Och så tjänade de livet.

Förstörare är det som sätter upp fållor och fällor för många och kallar det stat: de hänger ett svärd och hundra slags begär över det.

Vart folk talar på sin tunga om gott och ont, och förstår inte grannen. Sitt eget språk uppfann det åt sig i skick och sed.

Men staten ljuger på alla tungomål om gott och ont. Den ljuger så fort den upplåter munnen. Och all sin egendom har den stulit ihop.

Falskt är allting som hör till staten. Den bits med andras löständer, den bitvargen. Falska är till och med dess inälvor.

Språkförbistring om gott och ont, det är ett tecken på staten. Sannerligen, detta tecken tyder på vilja till död! Och dödens predikare tar sig an den.

Mycket för många [den stora massan] födas: för dem blev staten uppfunnen. Se, hur den lockar dessa de mycket-för-många! Hur den slukar dem och tuggar och idisslar!

“På jorden finns inget större än jag! Guds ordnade finger är jag!” Så ryter odjuret. Och inte bara närsynta och långörade faller på knä.

Också till er, stora själar, viskar det odjuret sina fräcka lögner. Ack, det vädrar era rika hjärtan, som gärna skänker bort sig själva.

Också er, den gamle gudens besegrare, tar odjuret i sin tjänst. Trötta blev ni i er strid, och nu tjänar ni i er trötthet den nye avguden.

Stat kallar jag det, där alla är giftdrickare, goda såväl som dåliga, där alla tappar bort sig själva, goda såväl som dåliga. I staten kallas allas långsamma självmord – ”liv”.

Dessa överflödiga! De stjäl av uppfinnaren hans uppfinning, av den vise hans visdom. Bildning kallar de sitt tjuvgods, och den blir dem till omak och sjuklighet.

Dessa överflödiga! Alltid är de sjuka. De kräks upp sin galla och kallar den tidning! Så slukar de varandra och kan inte ens smälta varandra.

Dessa klätterapor! Över varandra, om varandra och på varandra klättrar de. Och drar varandra till sist ner i dyn.

Upp till tronen vill de alla; det är deras vansinne. Som om lyckan satt på tronen! Ofta sitter dy på tronen, och ofta sitter också tronen på dyn.

Vansinniga är de, klättrande och överheta apor. Och illa luktar deras avgud, det kallaste av odjur: illa luktar de allesamman.

Mina bröder, kvävs ni inte bland dunsterna av deras mular och begär? Slå upp fönstren och våga ett språng ut i det fria!

Fri står ännu jorden för stora själar. Tomma står ännu många säten för ensamma och tvåsamma, och doften av stilla hav stiger omkring.

Fritt står ännu för stora själar ett fritt liv. Och visserligen: den som besitter litet blir desto mindre besatt. Lovad vare armodets frihet!

Där staten upphör, där först tar människan vid, den människa som inte är överflödig. Där begynner det nödvändiga nynna sin visa, sin enastående och ofrånkomliga melodi.

Det blixtrar där staten upphör – se ditåt, mina bröder! Ser ni inte också regnbågen och bron till övermänniskan?

Så talade Zarathustra.

Friedrich Nietzsche