Det var en gång en gammal boxare. En vårnatt i Herrens år 2020 ertappades han med byxorna nere och vips så fick folket i de svenska glashusen en ny syndabock att kasta sina stenar på. De var glada. Äntligen kunde de vända uppmärksamheten bort från de packade sillarna på uteserveringarna och dårarna som åkte till fjälls trots stränga rekommendationer om att låta bli. 

Det haglade stenar över hela riket. Journalistkåren kastade på den gamle boxaren. Kändisarna öppnade korseld och kastade både på boxaren och journalistkåren. Ultrafeministerna gjorde som de brukar och kastade på män i allmänhet. Och boxaren? Ja, han kastade på sig själv.

Högt uppe på en kulle satt Jesus och bevittnade förödelsen. Han satte på sig sandalerna och joggade ner i dalen för att tala till folket. När de såg fridsfursten komma seglande blev de inte särskilt förvånade. Han skulle garanterat framföra samma mossiga visa som han upprepat i över tvåtusen år. Där hade de fel. När Jesus hämtat andan sa han: “Gratulerar. Den skyldige ligger nere för räkning. Återgå till era sillar!” 

Människorna tittade efter honom när han joggade iväg. När han kommit en bit på vägen gjorde han några hoppsasteg, vände sig om ropade: “Glöm inte nubben, ni tycks behöva den!” Det här var verkligen inte likt Jesus! Hade han tappat vettet? Hade någon lurat in honom i en sekt? Och varför uppmuntrade han dem att dricka sprit?

Jesus var mycket nöjd med sin strategi när han återvände till kullen den kvällen. Hädanefter skulle han säga åt folket att kasta både den första och sista stenen, för han visste att de i sinom tid skulle trötta ut sig själva. Han bestämde sig för skynda på processen genom att skissa fram ett nytt budord. Eller, det var snarare ett motto: “Tycka bör man annars dör man.”