Ibland inträffar gåtfulla händelser som gör att vi stannar upp och funderar över vad som är verkligt. Kanske kommer tankar om att livet är slumpmässigten produkt av det vi är med om i stunden. Tänk om det i själva verket är ett kontinuum, bestrött med ledtrådar som omformar händelserna till ren magi?

I början av 2000-talet lämnade jag Malmö för att påbörja en yrkesutbildning vid högskolan i Helsingborg. Halvvägs under studierna anmälde jag mig till en mediumkurs trots ekande plånbok. Kursledaren var känd från teve och jag ville inte missa möjligheten att utvecklas även inom det andliga området.

Första dagen var en plåga. På den tiden var jag livrädd för att tala inför människor, i synnerhet sådana jag inte kände, och alla övningar gick ut på att förmedla vad vi “fick till oss”. Det jag fick var rena rappakaljan, men jag gjorde några tafatta försök att ge den ett uttryck. Alla skruvade på sig, förutom kvinnan med rött hår och batikklänning som kom fram och viskade ”du har i alla fall vackra ögon”. När jag tänker efter var det nog hon som gav “dålig timing” ett ansikte …

Nästa dag fortsatte i samma trall. Min himlakanal var tystlåten, jag såg vare sig vålnader eller auror … alltmedan kurskamraterna upprättade kontakt med både den ena och den andra sidan.

Under eftermiddagen var det dags för vägledd meditation. Vi satt i en cirkel med slutna ögon och lyssnade till en CD-skiva med ett omtalat medium från England. Hon lät precis som Alfred Hitchcock. Trots det valde jag att hänga med henne genom ett storslaget landskap fram till en trädgård där det fanns en stor ek. Därunder skulle vi slå oss ner och vänta på de döda. Jag hoppades innerligt på att få möta morfar.

Jag väntade och väntade och väntade. Precis när jag var på väg att ta skämskudden under armen och gå hem, träffades jag i bröstet av en värmebölja. Sedan hände det något i sann Hitch-anda: medvetandet fylldes av ett jättelikt öga. Det tycktes se igenom mig, direkt in i själen. 

Efter ett tag försvann ögat in i en färgkaskad. Det var inte färger i vanlig bemärkelse, snarare pulserande ljusfält. Här, mitt i denna ocean, möttes jag av en obeskrivbar känsla av kärlek. Den var överjordisk på något sätt – jag skulle vilja säga gudomlig – och var riktad rakt mot mig. Detta var definitivt inte morfar. 

Ömhetsförklaringen berörde mig så djupt att jag började hulka. Det var omöjligt att sluta, så jag lämnade rummet och satte mig i en fönsterkarm i trappuppgången. Ledaren stövlade efter. Jag försökte sätta ord på kraftkällan jag hade mött, men mannen mittemot mig var lika frågande som en förstföderska. Efter krystvärkarna fick han ut en mening: “Jag har ingen erfarenhet av det du beskriver, men du borde nog fortsätta meditera.” Upplevelsen fick förbli ett mysterium. 


Sju år senare tog jag uppdraget att översätta David Hoffmeisters bok Healing in Mind. Jag ville överföra innehållet på ett respektfullt sätt, så när jag stötte på det bibliskt klingande citatet “Let Thine Eye be Single” fanns bara en sak att göra – gräva i böckernas bok. I Bergspredikan hittade jag den svenska motsvarigheten: “Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus.”

Jag kom fram till att det friska ögat måste vara en metafor för klarsynthet eller förmågan att se inåt. Ordet “Single” var ledtråden till ett enhetligt seende, ett enkelriktat syfte eller ett enda mål. Det var den tanken som återkallade händelsen från mediumkursen och gjorde att pusselbitarna föll på plats.

Ögat hade uppmanat mig att vandra längs den smala vägen, precis som sagans Dorothy inspirerades att följa the Yellow Brick Road. Det hade dessutom fört med sig upplevelsen som väntar vid vägens ände, som trots att den är obeskrivlig kan benämnas ren magi. 

Uppenbarelsen är djupt personlig och kan inte överföras på ett meningsfullt sätt. Det är därför som varje försök att beskriva den i ord är omöjligt.

En Kurs i Mirakler