Ordet solidaritet härrör från latinets solidum. Det betyder ”hela summan” eller ”enhetlig”. Tanken med ett solidariskt samhälle är att varje människa ska göra sådant som är nödvändigt för allas välfärd, enligt principen ”en för alla, alla för en”. Vi ska utföra våra plikter som ansvarsfulla medborgare. Var och en ska ge sitt unika bidrag till världen.

Jag har inga problem med att göra min plikt – om jag bara ser någon poäng med det. Häromdagen kom till exempel en uppmaning från kommunen om att inte slösa med vattnet. Värmeböljan i Skåne har gjort att vattenverken närmar sig sin fulla kapacitet. Okej, tänkte jag. Då ska jag vara sparsam. Jag kan tvätta mig i sjön när hundarna badar, avstå från att vattna i onödan och i övrigt använda vattnet på ett klokt sätt.

Det sunda bondförnuftet talar om för mig att det är viktigare att vi alla har dricksvatten än att just mina gräsmattor förblir gröna.

Kavla upp?
Samma dag kom ett utskick från Region Skåne i brevlådan. På framsidan stod det #kavlauppärmen. Informationstexten på baksidan löd: ”Om du inte redan är vaccinerad är det dags nu. Vaccination hjälper till att minska smittspridningen och är det effektivaste sättet att undvika att bli allvarligt sjuk av covid-19.” Till sist kom en uppmaning att berätta för andra att även jag kommer att vaccinera mig.

Alltså är det mitt ansvar att kavla upp. Jag bör dessutom skylta med det. I solidaritetens namn.

Detta väcker frågor. Är det inte väl magstarkt att påstå att vaccination är ”det effektivaste sättet att bekämpa covid-19”? Finns det obestridliga bevis på att det är sant? Sedan när blev vaccin ett mer effektivt vapen än naturlig immunitet? Och vem har sagt att det ens är lönt att försöka bekämpa covid-19? Denna lilla rackare verkar ju vara lite av en kameleont som vi snällt får leva med framöver.

Den förklädda kravställningen
Mig veterligen är denna massiva vaccinationskampanj baserad på en begränsad mängd fakta. I nuläget vet man väldigt lite om effekterna av vaccinet, i synnerhet de långsiktiga. Nog för att jag förstår poängen med att skydda den delen av befolkningen som är skör, men att säga åt fullt friska människor att vi ska injicera ett experimentellt serum är befängt.

På ytan är vaccinationen frivillig, men alla vet att det gömmer sig en förklädd kravställning bakom kulisserna. Olika versioner av ”ta ditt förbannade ansvar” florerar friskt i sociala medier. Samhället tar ifrån dig vissa privilegier, som till exempel att resa eller besöka evenemang, om du inte kavlar upp. Du ses som ett hot mot andras hälsa. Helst ska du se dig själv som ett hot. Det här tankesättet har vi överfört till våra barn, och det är bara en tidsfråga innan även de allra minsta får stifta bekantskap med nålen.

Det, om något, borde höja fler än mina ögonbryn.

Det som oroar mig mest är dock inte vaccinpropagandan. Den är bara en effekt av den verkliga boven: människans brist på självinsikt. Självinsikt går hand i hand med kritiskt tänkande; att använda sitt eget huvud istället för att lägga det på auktoriteternas fat. Med självinsikt kommer också empati och sann solidaritet, till skillnad från det vi ser nu: en mörk kultur som är grundad på illaluktande motiv. Stanken känns långväga. Den borde uppfattas även av dem som är täppta i näsan.

Trepunktsdementin
Sedan har vi den kraftfulla censuren. Röster som ifrågasätter spektaklet med lockdowns, hårda restriktioner, massvaccination, PCR-tester och munskydd, blir tystade. Vissa får till och med hot om att bli tystade för gott. Vi talar om framstående läkare, sjuksköterskor, epidemiologer, virologer, journalister, forskare, advokater och politiker – folk som sitter på värdefulla bidrag till debatten. Vi talar också om lekmän som jag, som helt enkelt bara är kritiska men som inte får göra våra röster hörda.

Vi som är kritiska måste inleda med en trepunktsdementi:

  • Jag är inte vaccinmotståndare.
  • Jag klär bättre i tänkarmössa än i foliehatt.
  • Jag har noll sympati för yviga konspirationsteorier.

För att vara på den säkra sidan bör vi tillägga att vi inte kränger vare sig åt höger eller vänster.

Hur kan det komma sig att vi måste berätta att vi inte är galna innan vi får lov att tala? Vad har detta med solidaritet att göra?Under hela denna pandemi har jag saknat nyanserna, det stora perspektivet och de djupa dialogerna. Jag har saknat empati. Transparens. Klokhet. Sunt bondförnuft. Utan dessa ingredienser har inte kramar och social samvaro något värde. Tänk på det en stund.

Korthusbönen
Mitt unika bidrag till världen är inte av medicinsk natur. Jag har en bakgrund som livsmedelstekniker och kan en del om mikrobiologi, men det räcker knappast när det kommer till coronavirus. Däremot vet jag ett och annat om hur det är att vara människa. Det är ett kompetensområde som inte ska förringas. Jag kan skilja sant från falskt, och när det låter falskt så är det mitt förbannade ansvar att höja rösten.

Jag gör det med en bön:

Denna galenskap måste få ett slut. Låt korthuset rasa ihop. Amen.