English version

2020 var året då intelligenta och trevliga människor tappade fotfästet om verkligheten. Jag hittar inget bättre sätt att beskriva det. De föll i trans över en natt. De gick in i vinterdvala, typ som Törnrosa, och vaknade aldrig mer. Det var som om de hade suttit och väntat på ett tillfälle där de fick logga ut från sina egna tankeprocesser och logga in på propagandaministeriets server.

Många av de här intelligenta och trevliga människorna blev extremt otrevliga och onyanserade i sin kommunikation. De spelade ut solidaritetskortet så fort de fick mothugg och började använda glåpord som vid det här laget är så urvattnade att de blivit pinsamma. Ju längre tiden gick, desto mer cementerade de sitt transtillstånd.

Hur i allsin dar kunde detta hända?

Mattias Desmet, professor i klinisk psykologi vid Ghent Universitet i Belgien, har en förklaringsmodell som kan kasta ljus över saken. Han menar att det vi har att göra med är ett fenomen som på engelska kallas mass formation eller group formation – en storskalig massbildning som kännetecknas av en hypnotisk atmosfär. Inom massans ramar går individernas mentala aktivitet ner på lågvarv. De ser tillvaron genom en smal lins, logiken kollapsar och de blir överdrivet känsliga för röster som inte ropar halleluja åt det de tror på. Efter ett tag suddas deras moraliska och etiska gränser ut och de slutar fungera.

Masshypnosens anatomi
Ett samhälle är särskilt sårbart för masshypnos när vissa förutsättningar finns på plats:

  • En allmän känsla av existentiell meningslöshet.
  • En allmän brist på sociala band och samhörighet.
  • En utbredd känsla av odefinierbar ångest – en ångest som inte kan kopplas till någon specifik orsak.
  • En utbredd känsla av odefinierbart missnöje.

Den som är uppmärksam vet att alla dessa förutsättningar har funnits under lång tid och att de eskalerat våldsamt under de senaste åren. Jag vill hävda att de nådde ett slags klimax strax innan skitstormen drog in över världen. Det fanns mängder av människor som inte kände någon mening med tillvaron. Vi knaprade piller istället för morrötter och spenderade mer tid framför våra skärmar än ute i naturen. Barn slutade leka på barns vis. Och så var vi mer isolerade än någonsin. Man kan säga att vi led av kollektiv utbrändhet.

Detta var det gamla normala, förresten. Låt oss aldrig gå tillbaka till det.

Pandemin erbjöd en väg ut. Det oidentifierbara tog form. Folk fick en bestämd orsak att koppla sin ångest till. De hittade en ny mening med livet: att bekämpa viruset. En skruvad form för ”tillsammanshet” uppstod där man hjälptes åt att skicka skuldprojektiler på alla som tog sig fräckheten att röra sig utanför det officiella narrativet.

Majoriteten är en minoritet?
Professor Desmet säger att cirka 30 procent av populationen är så pass mottagliga för manipulation att kryper upp i masshypnosens famn. Det spelar ingen roll hur intelligenta de är innan detta sker. När de väl är bortkopplade så hamnar de på samma mentala nivå som resten av massan. Du kan stjäla deras fri- och rättigheter utan att de reagerar nämnvärt. Du kan till och med bygga in dem i ett totalitärt samhälle utan att de märker det, för de är bergsäkra på att allt som sker är för mänsklighetens bästa.

Dessa sömngångare är det inte lönt att försöka ha en dialog med. Du kan upplysa dem om att jultomten inte finns, de kommer ändå skicka en önskelista till Tomteboda varje år. Sprutan är deras religion, vaccinpasset är deras biljett till friheten och naturlig immunitet är en styggelse. De lyder under samma sanning som makthavarna började repetera i somras: ”This is a pandemic of the unvaccinated.”

Sedan finns det en tyst grupp på cirka 40 procent. Detta är individer vars kritiska reflektion och logik är intakt. De har en tyngd om bakfoten eftersom de hittat brister i den officiella storyn. De känner på sig att mänskligheten går i en ogynnsam bana – men de är inte redo eller villiga att säga det högt.

Till sist har vi en grupp på cirka 30 procent som är mycket svårflörtade. Den består av individer som aktivt utmanar myndigheternas respons till pandemin, för de vet att den är kraftigt överdriven och att den får katastrofala konsekvenser på lång sikt. Utåt sätt är detta en yvig grupp, men den har en gemensam drivkraft: att få stopp på tyranniet.

Det här är en grov indelning som bör tas med en nypa salt eftersom det inom varje grupp finns stor variation och många gråzoner, men den är användbar för att ge ett hum om hypnosens omfattning. Själv förvånas jag över att den stora massan inte är tillnärmelsevis så stor som dess anhängare målat upp den till. Du har väl också sett argumenten ”Majoriteten vill ha vaccinpass”, ”Vi är många, ni är få” och så vidare? Kan det vara så att de där argumenten används för att skapa en skenbild av styrka? 

Ingen mänsklig rättighet att ha ett jobb
Ingen bör underskatta hur kritisk vår nuvarande situation är. Vi har att göra med människor som tappat bort kontakten med sig själva, och människor som tappat bort sig själva kan orsaka stor skada – även om de är i minoritet. De tjallar på grannen som inte följer restriktionerna. De nekar en son eller en dotter möjligheten att ta ett värdigt farväl till en döende förälder på grund av ”smittorisken”. De ser inte det sjuka i att isolera folk som redan känner sig isolerade och har inga moraliska betänkligheter när det kommer till injektionstvång eller andra typer av tvingande åtgärder. I deras ögon är det inte mer än rätt att sprutvägraren ska få sparken från sin arbetsplats.

Ett sorligt exempel är det stora antal sjukvårdsanställda som under sina yrkesliv gjort sitt yttersta för att hjälpa patienter, men som nu behandlas som förbrukningsvaror. De är andra klassens invånare som, enligt en kommentar jag nyligen läste, ”borde tänka igenom sitt yrkesval ordentligt”. Personen bakom kommentaren, en chef i en mellanstor svensk kommun, fortsatte sin avhyvling så här: ”Det är inte en mänsklig rättighet att ha ett jobb. Väljer man att sätta sig själv före sina patienter och vårdtagare har man valt fel yrke.”

”Det är inte en mänsklig rättighet att ha ett jobb.” Smaka på det ett tag. I min mun smakar det fascism.

Jag har sett tusentals liknande kommentarer de senaste månaderna, den ena mer osmaklig än den andra. ”Det är inte en rättighet att gå på restaurang.” ”Det är inte en rättighet att resa.” ”Det är inte en rättighet att umgås med andra människor.” Det är uppenbart att de som sitter och knappar på tangenterna är i trans. I en sund värld blir röster som dessa censurerade eftersom de är inne och naggar på grundläggande rättigheter. Men det är inte en sund värld vi lever i.

En pandemi av rädsla
Mattias Desmet förutspår att vanvettet kommer att intensifieras under de kommande åren. Med tanke på utvecklingen hittills har han svårt att se hur vi ska kunna undvika att hamna i en global totalitär stat, och han är inte direkt ensam om denna prognos. Vi ser ju redan konturerna av en sådan stat. Vi ser att kontrollapparaten breder ut sig i warp speed, att makten centraliseras och att pengarna flödar åt ett enda håll: rakt in på de hyper-rikas konton. Allt detta sker under kacklet om att ingen får undkomma tidernas största medicinska experiment.

Om professorns prognos slår in tar vi nu våra sista andetag i en värld där en människa får vara en människa; där du får vara du och jag får vara jag. I ett totalitärt system har man ingen användning av en färgstark befolkning som tänker och känner och har drömmar som de vill förverkliga. Den nya tidens totalitära stat är en monolit som producerar, inte en mångfald som existerar.

Å andra sidan …

… kan detta vara våra sista andetag i ett herravälde som drivs utav illusionen av kontroll. En totalitär tankestruktur kan aldrig bestå, det vet vi sedan gammalt. Ingenting som är byggt på sand består. Tids nog kommer systemet dränkas i den skitstorm som systemet självt har designat, och då kraschar även propagandaministeriets server. Det skulle innebära slutet på alla former för förtryck.

Till dess har vi mycket arbete att utföra. Vi har ett delat ansvar för att lösa upp den här krisen, som i realiteten är en pandemi av rädsla. Det går inte att luta sig tillbaka och hoppas på att Gud ska lösa den. Eller politikerna eller advokaterna för den delen. Vänta inte på att andra ska vakna upp. Det vore att lägga makten utanför sig – att vara ett offer för omständigheterna.

Revolver
Den existentiella meningslösheten, ångesten och missnöjet som ligger till grund för krisen – och som egentligen är olika manifestationer av rädsla – är något vi alla upplever emellanåt. Den som påstår något annat, ljuger. Vi är rädda för auktoriteter; rädda för döden; rädda för att inte räcka till; rädda för det okända; rädda för vad andra ska tycka; rädda för att pusslet inte ska gå ihop. Framför allt är vi rädda för att uttrycka vår sanning. Vi drar oss från att visa vårt inre ansikte utåt. Det är därför vi bågnar under förtrycket istället för att stå pall inför det.

För att slippa ta itu med rädslan projicerar vi ut den och placerar den någon annanstans, precis som vi gör med vår makt. Vi säger att det är ”de där ute” som är rädda och att det är ”de där uppe” som har makt. Vårt viktigaste arbete i dagsläget är därför att hämta hem både rädslan och makten, för då ger vi makten tillåtelse att fördriva rädslan. Det är en tung process att genomgå även för den mest hårdhudade, så vi måste stötta varandra. Låt oss stå pall, axel mot axel, i sann tillsammanshet.

En film som passar bra i det här sammanhanget är Guy Ritchies Revolver från 2005. Den är ganska speciell och lite av en tankestretch, så den tilltalar nog en smal publik, men är väl värd att se för dig som har en mystikers sinnelag. Jag vill inte avslöja något om handlingen, mer än att huvudpersonen får en möjlighet att göra upp med sin egen rädsla. Förhoppningsvis räcker det för att kittla din nyfikenhet.  

Fear wastes air
I inlägget ”Hur hantera en skitstorm” skrev jag att jag inte är någon diktmänniska. Sedan dess har jag kommit på ett antal dikter som berört mig djupt, så jag ska be att få backa på mitt uttalande. Från och med nu ska jag andas poesi. Om du vill kan vi ta några andetag ihop. Här är Freefall av Mark Nepo. Lägg de sista tre orden på minnet:

If you have one hour of air
and many hours to go,
you must breathe slowly.

If you have one arm’s length
and many things to care for,
you must give freely.

If you have one chance to know God
and many doubts, you must
set your heart on fire.

We are blessed.

Every day is a chance.
We have two arms
Fear wastes air.

Mark Nepo