Jag har slukat förintelselitteratur under de senaste två åren. Några av böckerna som gjort störst intryck på mig är Livet måste ha en mening av Viktor E. Frankl, Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris och klassikern Natten av Elie Wiesel. Nu har jag läst en tredjedel av Lars Ericson Wolkes ruskigt välskrivna biografi om Joseph Goebbels. Den är särskilt inriktad på frågan: Hur kommer det sig att denna intelligenta människa, som drömde om att bli en världsberömd författare, bytte livsbana och blev Hitlers propagandamästare tillika en av Tysklands mest hatade män?

För att lätta upp stämningen i förintelseträsket har jag varvat Goebbels med en person som, till skillnad från honom, blev en världsberömd författare. Hon satt i sin lya i Vasastan och skrev dagbok under hela andra världskriget. Med värme, humor och skarpögdhet skildrade hon vardagen i Stockholm och de stora världshändelserna, och hon var inte rädd för att uttrycka sig syrligt om nazisterna. Hon kallade Stalin ”den lilla knoen” och nazistledaren ”den lille söte Hitler”. Jag är tämligen säker på att hon gav den lille Goebbels en känga också.

Så här kunde det se ut i dagboken:

1 september 1939

O! I dag började kriget. Ingen ville tro det. I går eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.

En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!

Vi snabbspolar fram till 7 maj 1945:

Detta är V-dagen! Kriget är slut! Kriget är slut! KRIGET ÄR SLUT!

Klockan 14.41 (tror jag) undertecknades kapitulationen i ett litet rött skolhus i Reims /…/ varigenom alla tyska styrkor i hela Europa ger tappt. Norge är alltså också fritt nu. Ett vansinnigt jubel ligger i detta nu över Stockholm. Kungsgatan är täckt av ett flera centimeter tjockt papperslager, alla människor bär sig åt som om dom var tokiga. Vi sjöng ”Ja, vi elsker” på jobbet efter radioutsändningen klockan 3.

Sture är inte hemma till middag, men han skickade hem en flaska sherry för att vi skulle kunna fira freden. Just nu spelar dom Stjärnbaneret på radion. Jag har druckit sherry med Linnea och med Lars och är något yr. Det är vår och solen skiner denna signade dag och kriget är slut. Jag skulle inte vilja vara tysk. Tänk, kriget är slut, Hitler är död (nu jublas det och hurras i radion; Stockholm är komplett från vettet).

Pressmeddelande från: Saltkråkan

Detta meddelande skrev Astrid Lindgren samma år som den första boken om Pippi kom ut. Som kuriosa kan jag nämna att hon skickade in manuset till Bonniers förlag året innan, alltså 1944, tillsammans med ett följebrev som avslutades med raden ”i förhoppning om att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden”. Förlaget refuserade manuset – inte bara en utan två gånger. Året därpå drog Rabén & Sjögren vinstlotten och Pippi Långstrump fick luft under vingarna.

70 år efter andra världskrigets slut publicerades även Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Däremellan öste hon ur sig mängder med ord, merparten riktade till barn. Men när landets förtroendevalda blev för stroppiga och orättvisorna blev för tunga att bära, kunde hon inte hålla fingrarna i styr. Bo Strömstedt, en av Lindgrens nära vänner, plockade upp det i en minnesartikel efter hennes bortgång: ”Hon var 38 år när hon debuterade som författare. Hon var 69 när hon debuterade som politisk journalist. Därefter slutade hon aldrig.”

I slutet av sommaren knåpade jag ihop en artikel som redogör för nämnda debut. Jag skrev den dels därför att jag ville hedra Astrid Lindgren men också för att lyfta fram något vår trötta, krigsdrabbade värld är i desperat behov av: Civilkurage. Måtte du finna inspirationen jag försökt injicera mellan raderna. Läs artikeln ”En armé av Pomperipossor” här.