Lätt redigerat utdrag ur Ekots lördagsintervju, februari 1997:

Reporter: Tänker du mycket på hur du använder språket?

Astrid: Nej, jag tänker inte. Jag bara använder det.

Reporter: Du tänker inte på hur du använder språket när du pratar i radion eller när du pratar i vanliga slag med goda vänner?

Astrid: Nej, det skiter jag fullständigt i!

Det är något befriande med att vår mest folkkära sagoberätterska har sagt skit i etern. Att hon var nästan 90 år gammal och halvblind när det hände, gör saken bara ännu bättre.

Astrid Lindgrens frispråkighet i offentligheten började långt innan den där intervjun sändes. Du kommer kanske ihåg “Pomperipossa i Monismanien”, en satirisk saga som publicerades i Expressen 1976? I välfärdslandet Monismanien var det döden i grytan att vara egenföretagare, berättar Lindgren, för där tvingades barnboksförfattaren Pomperipossa betala 102 procent i marginalskatt. Hon föreställde sig en framtid där hon måste sluta skriva och leva på gatan. Hon skulle tigga ihop till en aldrig så liten kofot så att hon kunde bryta upp statens kassakista och stjäla tillbaka sina pengar.

Som av en händelse överensstämde sagan till 102 procent med Astrid Lindgrens verklighet. Och hon var långtifrån ensam. År 1976 hade makthavarna satt ett förfärligt skattetryck på befolkningen, i synnerhet de självständiga näringsidkarna, vilket ledde till att de knappt hade råd att arbeta. Merparten av deras inkomster gick åt till att upprätthålla illusionen av välfärd.

Men i Sverige, förlåt – jag menar Monismanien, fanns det kryphål för att komma undan de höga skatterna. Staten bjöd på generösa avdragsmöjligheter om man till exempel valde att ”köpa sej något gammalt hus med stora skulder på”. Här var Lindgrens kikarsikte riktat mot självaste finansminister Gunnar Sträng som just gjort en fastighetsaffär i Gamla Stan, något som ledde till att han reducerade sin egen skatt till ynka 13 procent. Det var mindre än hälften av vad en industriarbetare betalade. Hujedamej.

Sagotanten mot staten
Sträng läste artikeln i Expressen och tog till ett grepp som maktförgiftade gubbstruttar brukar använda när de hamnar i trångmål: lilla-gumman-metoden. (Det var alltså inget som Donald Trump uppfann.) Han vaggade fram till riksdagens talarstol och sa att fru Lindgren borde hålla sig till sina sagor och sluta lägga sig i saker hon inte förstod sig på. Enligt honom var artikeln ”en intressant kombination av stimulerande litterär förmåga och djup okunskap i skattepolitikens irrgångar”. Sedan tillade han ”… men det sista begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara”.

Det dröjde inte länge innan gubben fick en dos av sin egen medicin. Här är Astrid Lindgrens kontring: ”Berätta sagor har Gunnar Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig. Vi borde nog byta jobb han och jag.”

Det var startskottet för en häftig debatt i Expressen. Nu var det sagotanten mot staten. Astrid Lindgren, som länge identifierat sig som socialdemokrat, antog plötsligt signaturen ”blott demokrat”. Hon var inte vilken demokrat som helst, utan en som villigt använde sin kofot för att bryta upp med vansinnet och alla som låg bakom det. Under den här tiden fick hon mängder med tackbrev från folket men utsattes också för lömska attacker. Även de mest folkkära skaffar sig fiender när de pekar mot sanningen …

Socialbyråkraternas fall
Det vore att förenkla historien att hävda att det var Astrid Lindgrens vassa penna som petade ner Socialdemokraterna, eller Socialbyråkraterna som hon kallade dem, från tronen det året. Men att hon spelade en av huvudrollerna är odiskutabelt. Själv tonade hon ner sin egen betydelse – hon sa ju bara rent ut vad den tysta oppositionen kände och tänkte.

Det finns en anekdot som pekar mot att författarinnan trots allt insåg tyngden av sin gärning. Efter tronskiftet berättade hon en historia som gick ungefär så här:

Under kriget hade en byggnad kollapsat i London och räddningsmanskapet sökte efter överlevande. Mitt i arbetet hörde de ett högt skratt från ruinerna. I resterna av det som hade varit ett badrum hittade de en gammal gumma. När räddningsmanskapet frågade vad det var som var så roligt, svarade hon: ”Ho-ho-ho – jag drog i snöret på toaletten och då rasade alltihop!”

Det är allmänt känt att Lindgren var ointresserad av priser, ägodelar och pengar. Hon ville heller inte ha den makt pengar kan ge, för ”den fördärvar lika mycket som politisk makt”. Hennes primära drivkraft med Pomperipossa-artikeln var därför inte att ge Moderaterna en fribiljett till riksdagshuset. Hon ville räta ut det som var skevt i samhället.

En armé av Pomperipossor
När Astrid Anna Emilia Pomperipossa Lindgren välte omkull borden i maktens finrum var jag tre år gammal, inte ens tillräckligt mogen för att uppskatta Pippi. I dag, när jag i rask takt närmar mig 50, är jag äntligen på en plats där jag förstår hennes storhet. Rebellen i mig har vaknat. Den gjorde det när hela världen blev skev. Ni som undrar vad jag menar med det kan läsa mina tidigare inlägg.

Vi lever i en tid där borden är för tunga att välta för en enskild människa. Vad vi behöver är en Pomperipossa-armé. När jag höjer blicken märker jag att den redan existerar och att jag numera är delaktig. Det jag ser är en mäktig skara av människor som kommer från vitt skilda miljöer, har varierande erfarenheter och olika personligheter. Det jag hör är humanistiska hjärtan som försöker hitta samma rytm. Det jag känner är förtröstan.

Vi som bär på dessa hjärtan är villiga att strida för dem som inte själva kan strida: djuren och barnen och de bland oss som vet att något är på tok men som inte vågar tala. Precis som Astrid Lindgren står vi i naturens tjänst, för den är det vackraste vi har. Vi kommer att peka på varenda skevhet som dyker upp i vår väg. Och ja, det kommer en dag då vi drar i snöret och skiter fullständigt i konsekvenserna.