Floff-floff-floff. Floff. Floff-floff-floff. Pojken längst bak i klassrummet klappade händerna. Han bar skidhandskar, därav det dova ljudet. I hans universum var det helt naturligt att starta en lektion på det här viset. De andra eleverna var så vana vid hans upptåg att de knappt lade märke till vad han höll på med. Jag bad dem att fortsätta med låtskrivaruppgiften vi påbörjade förra veckan. Mini-huliganerna gjorde som jag sa, inte för att de respekterade sin musikfröken utan för att de tyckte om uppgiften. Ungar av idag har bara respekt för folk som är stora på YouTube.

Jag gick bort till enmansorkestern, som nu var i färd med att klappa takten till en egenkomponerad marsch, och frågade om han hade någon favoritmusik. Han sken upp och svarade Joddla med Siv. Jag erkände att jag aldrig hört talas om den låten – kunde han kanske nynna den för mig? Pojkens ansikte fastslog att jag fallit ner från en avlägsen planet. “Alltså, Joddla med Siv är ett band, inte en låt!” Jag, som ju är ursäktad eftersom jag räknas som invandrare i den skånska myllan, fick lära mig allt om bandets bedrifter. De hade min själ gjort titlar som Tony tuggar tuggummi och Aj, aj, kylarspray och några till som jag inte törs nämna här.

Jag frågade vad han tyckte om att göra, förutom att klappa händerna. “Jag älskar att rita”, sa han. Jag gav honom ritpapper och färgpennor och viskade att han fick lyssna till musik. “Kan jag lyssna till vad jag vill?” undrade han. Jag nickade och gestikulerade att han skulle sätta på sig hörlurar. Risken fanns att om han började spela låtarna som jag inte tordes nämna, Knark i Kongo eller Knudor på min snålle till exempel, så skulle det bli cirkus i klassrummet. Han tog av sig skidhandskarna och skred till verket.

När lektionen var över rusade barnen ut i friheten. Pojken satt kvar vid sin bänk och lade sista handen på sin skapelse: en grön traktor. Ur lurarna läckte Thunderstruck på hög volym. Jag nickade ett taktfast erkännande och tänkte att det fanns hopp för hans bisarra musiksmak. När jag tittade närmare på teckningen såg jag att det stod “John Deere” och “6130M” på huven. Det var hans favorit-traktor, sa han och svävade iväg i en lång utläggning om 6M-serien. Innan han gick skrev han “till lajla” längst upp på sidan. Jag accepterade fordonet med tacksamhet.

Denna elvaåring var ett mysterium. Det sades att han hade en bokstavskombination, men han hade motorkunskaper som en vuxen man, använde uttryck som en gammal gubbe och ritade som en gud. Och här satt han, inlåst i ett skolsystem som var på tok för trångt för hans stora visioner.

Gud har givit dig en gåva som du både har och är. När du inte använder den, glömmer du att du har den. Genom att inte minnas den, vet du inte vad du är.

En Kurs i Mirakler

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.