Visste du att tystnaden är utrotningshotad? I dag finns ytterst få platser kvar på jorden där du kan njuta av naturlig tystnad, det vill säga där du inte uppfattar några människoskapade ljud. Du hör inget tjatter, inga bilar, inga industrier, inga skogsmaskiner som skövlar. Att dessa platser är så sällsynta är inte ett dugg förvånande. När det väsnas inuti folks huvuden, väsnas det också utanför.

I sin senaste bok Ljudet av tystnad gräver Tomas Sjödin djupare i ämnet. Med stor träffsäkerhet förmedlar han sina tankar om hur man värnar om den inre tystnaden i en högljudd tid. Varje textrad är ett direkt motmedel mot oväsen. Lyssna bara till den här: ”Den goda tystnaden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst, inte om vad man vill slippa höra, men vad man längtar efter att få höra.” Jag vill hävda att när du befinner dig i den goda tystnaden så ser du världen som den är, inte som du är indoktrinerad att se den. Där möter du ditt själv, utan teatersmink. Tystnaden är upphovet till ditt samvete, basen för din moraliska kompass och fundamentet som gör att du kan skilja agnarna från vetet. Kort och gott, den är din vän.

Vi har nått en punkt i historien där den stora majoriteten ser tystnaden som en fiende. Den är ett hot mot deras världsbild. Om tystnaden kunde tala skulle bilden gå upp i rök. De säkerhetssystem världen erbjuder skulle inte längre ses som säkra. Det politiska systemet skulle falla eftersom det är genomsyrat av korruption. Detsamma gäller sjukvårdssystemet, det ekonomiska systemet, skolsystemet, rättssystemet och så vidare. Alla system skulle falla.

Men vad blir kvar då? Vem blir jag då? Vem ska rädda mig då? Det är dessa frågor tystnaden innehåller, men istället för att vara nyfiken på svaren fortsätter majoriteten att hålla systemen om ryggen. Det gäller även många av dem som påstår sig vara vakna. De ser igenom ett system samtidigt som de är blinda inför ett annat. Det är inte att vara vaken. Antingen är du vaken inför hela klabbet eller också sover du. Det finns inget mellanting.

Under tiden som jag skriver detta går en av mina favoritlåtar på repeat. Den behandlar en helt annan tystnad än den Sjödin är inne på i sin bok. Framför mig målar Disturbed upp ett hjärtskärande porträtt av människosläktets oförmåga att kommunicera. Det föreställer tystnadskulturen – allt vi håller inom oss, allt vi blundar för och allt vi inte orkar höra. Det är svårt att värja sig när David Draiman lämnar barytonläget och sjunger:

And in the naked light, I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking
People hearing without listening
People writing songs that voices never share

Det substanslösa i nutidens kommunikation blir så uppenbart. All denna dynga som dagligen flyger ur tiotusentals munnar, för inte att tala om allt detta kallprat. Och alla dessa döva öron. Har vi inte vältrat oss i tillräckligt mycket dynga? Har vi inte kallpratat färdigt? Och är det inte dags att lösa upp vaxproppen? Eller måste kriget bryta ut på allvar innan vi bryter mönstret?

Så kan jag tänka.

Jag hinner tänka många fler tankar innan låten är slut. Mest svordomar faktiskt. Du ska slippa dem. Men jag vill tänka högt kring sista versen, där Draiman drar upp volymen och ryter: ”And the people bowed and prayed to the neon god they made.” Där har vi den, vår avgudadyrkan! Den stora majoriteten tillber pengar och makt och titlar. Speciellhet är viktigare än uppriktighet. Vi faller på knä inför ledare som är från vettet och upphöjer experter som sysslar med kvasivetenskap, alltmedan de riktiga ledarna – de som ställer frågor istället för att inbilla sig att de sitter inne med alla svar – får sitta i baksätet med silvertejpade munnar.

Så kan vi inte ha det. Inte en enda dag till. Jag vill utmana dig, du enskilda människa, att stå upp för ditt själv. Kom ihåg Tomas Sjödins ord: Det handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst. Utmana majoriteten! De må vara många, men de har ingen makt. Se logiken i detta: Den som dyrkar rädslan framför att leva har ingen auktoritet. Påminn dem om det. Gör det på tiotusen olika sätt.

Härmed utnämner jag ”The Sound of Silence” till kampsång för den goda tystnaden. Jag gör det därför att den sätter strålkastarljuset på allt som är omänskligt, onaturligt och ovälkommet på denna jord. Du är välkommen att fylla på spellistan med egna bidrag. Håll inte igen – gå från de djupa bastonerna och ända upp i falsett. Det är enda sättet att få tyst på oväsendet.