Jag satt i en blå soffa i en lägenhet på Kirseberg när nyheten om prinsessan Dianas bilolycka kablades ut över världen. Medan människor kämpade för sitt liv i det kalla vattnet någonstans mellan finska Utö och estniska Dagö stod jag vid ett löpande band och packade korv. När tvillingtornen blev påflugna i väster traskade jag från campus i Helsingborg, på väg till min studentlya. Jag minns vilken stol jag satt på under den tysta minut vi höll på kontoret i Stockholm efter att Anna Lindh tagit sitt sista andetag.

De flesta av oss har haft det där samtalet som inleds med slingan ”jag-minns-exakt-var-jag-var-när …” Allt som oftast känner vi inte de inblandade, likväl gör händelserna tillräckligt stort avtryck på oss för att bli ett cellminne.

Mitt senaste jag-minns-exakt … var i början av 2020. Niklas och jag var på väg ut i skogen med hundarna. Jag minns inte datum eller klockslag, men det var i tiden strax innan folk gick man ur huse för att hamstra toapapper. Vi gick längs grusvägen som leder bort från hemmet. Där, vid vedtraven, tog det tvärstopp. Jag drabbades av en känsla av att världen aldrig kommer bli sig själv lik. Det var ett ögonblick av surrealism.

Det som rullades ut framför mig efter det där ögonblicket är svårt att beskriva med ord. Människor gick i ide. Familjer splittrades och gamla vänskaper upphörde. Folk bar munskydd när de satt ensamma i bilen, likaså när de joggade i en folktom park. Den som råkade nysa i offentligheten blev behandlad som en smittofabrik. Händer dränktes i sprit. Ordet vaccin blev till ”vacksin” eller ”vaxxin” för att undvika censur. Herregud, allting blev så omständigt. Och så den där fåniga armbågshälsningen.

Jag kände mig som Neo eller Alice som följde den vita kaninen ner i hålet där jag måste avgöra vad som är sant och vad som är falskt. Därnere, i mörkret, fann jag ledtrådar som pekade mot att världen hade gått och blivit spritt språngande galen.

The Botten is Nådd
En av de tydligaste ledtrådarna kom den 12 juli i år. Ironiskt nog sammanföll den med att Timbuktu sjöng “The Botten is Nådd” i mina hörlurar. Den dagen besökte jag en stor medieplattform och såg ett inlägg från CDC, USA:s nationella folkhälsomyndighet. Det var riktat mot föräldrar med barn i förskolan: Om barnen är två år eller äldre och ovaccinerade ska de bära skydd som täcker över mun och näsa. Budskapet var förstärkt med en bild på den sötaste lilla flicka man kan tänka sig. Ja, om man lyckades tänka bort hennes glädjelösa ögon och övertäckta andningshål.

Jag funderade på om jag skulle skratta eller gråta men landade i att det inte fanns något att skratta åt. Bilden var bara bisarr. Så jag grät.

Tårarna fortsatte strömma när jag såg Danee Dixon, en sjukvårdare från Kalifornien, berätta om sin resa efter att ha fått två omgångar av covid-19-vaccinet. Hon drabbades av återkommande huvudvärk, åkte skytteltrafik till akuten och testade en uppsjö av mediciner. Ingenting hjälpte. Hennes mens försvann. Därefter följde en rad neurologiska problem så som talrubbningar och darrande händer. Värt att nämna är att de manifesterades flera månader efter den första injektionen. ”There´s something wrong with this vaccin”, sa hon. Det var en uppvisning i ren förtvivlan.

Myndigheter och experter runt om i världen hävdar att allvarliga biverkningar är mycket sällsynta. De är rörande överens om att nyttan överväger risken. Men det är bara framsidan av myntet. Dixon påminner oss om att myntet är vändbart. Hon säger att hon, genom att dela med sig av sin berättelse, har lockat fram väldigt många som genomlider ett helvete efter besprutningen. Det får mig att undra över hur omfattande baksidan är.

I pressade situationer är det lätt hänt att folk lägger sin skepsis åt sidan och följer order. Att ordern är bortom all rim och reson är det inte så noga med. Att den som utfärdar ordern står med piska i ena handen och morot i andra väcker inga misstankar. Att närsynthet i nuet kan leda till blindhet i framtiden är inget att bry sig om. Det viktiga är återgången till det normala, vad det nu än är.

The power of stupid people
En gång i tiden kläckte George Carlin ett uttryck som kommer väl till pass även i dessa tider: ”Never underestimate the power of stupid people in large groups.” Dumhet kan definieras som frånvaron av kritiskt tänkande och egen reflektion, och öppnar vi historieböckerna så hittar vi mängder med exempel på hur illa det kan gå när sjuka idéer får fäste och den stora massan får bestämma riktningen. Historien visar också att önskan att få tillhöra massan väger tyngre än önskan att lyssna till det egna hjärtat.

Ingen vill vara samhällets fiende, ingen vill vara utanför, ingen vill stå ensam och blåsa i visselpipan.

Vi har inte lärt oss ett skit av historien. Det som rullas ut i samhället i dag – vaccination under direkt eller indirekt tvång, munskydd på små barn och pass som utlovar inträde till Shangri-La – är galenskap. Stick ner huvudet i kaninhålet så ska du se.

Någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid hoppas jag på att kunna säga: Jag minns exakt var jag var när jag började skratta igen. Då ska jag skratta så högt att ljudet transporteras från vedtraven ut till landets alla hörn. Akta dig, det kanske smittar.