Det började med en sjuhelsikes tandvärk. Så när jag väl satt i tandläkarstolen fanns bara en tanke: Den ska bort! Tandläkaren, vi kan kalla honom Doktor Delta, undersökte mig och mina röntgenplåtar, penslade på ett lack på tandhalsen och skickade hem mig med orden: ”Har vi tur fungerar detta, i annat fall får vi öppna upp tanden. Det kan bli aktuellt med en rotfyllning.”

Några dagar senare satt jag återigen i stolen med en tand som gallskrek. Doktor Delta borrade sig igenom den gigantiska amalgamklumpen som suttit där sedan jag gick i högstadiet, konstaterade att tanden var stendöd och påbörjade en rotfyllning. Allting gick så snabbt. Jag ville säga stopp. Ville ställa frågor. Ville bli upplyst. Men, jag teg. Kanske berodde det på feghet, kanske var det för att jag låg på rygg med käften full av bedövning.

Hursomhelst, efter en lång stund fyllde doktorn igen hålet med en provisorisk lagning och gav mig en ny tid. Det fanns mer att göra i rotfyllningsväg. Den kvällen funderade jag. Hade jag verkligen gett klartecken att fylla mina rötter? Med vad? Fanns det några risker? Frågan som cirkulerade mest var: Varför sa jag ingenting?

Jag hade tappat kommandot över mina egna tänder!

Funderingarna hängde med långt in i nattens timmar. Det brukar bli så när jag lider av ouppklarad kommunikation. Till morgonkaffet gäspade jag mig igenom en uppsjö av artiklar om rotfyllningar och blev alltmer skeptisk. Experterna var inte alls överens om hur hälsosamt det är att täppa igen kanalerna med guttaperka eller vad det nu heter. Dessutom har jag en tumregel som säger att om något är livlöst – en relation, ett arbete, ett boställe, en kroppsdel eller något annat – gör dig av med det. Det har gjort sitt.

Mänskliga människor
Vid nästa besök vädrade jag mina frågor med Doktor Delta. Han drog en djup suck, krökte ögonbrynen och tittade på mig med något jag tolkade som seså-lilla-gumman-blicken. Nu kommer det, tänkte jag. Nu kommer han, som så många lärde före honom, se ned på mig; den oupplyste. Jag är en lämmelunge som ska knäböja inför överstelämmelns sakkunskap. Jag ska skyffla ner pengar i hans ficka utan att ifrågasätta. Jag. Ska. Bara. Lyda.

Jag hade förberett mig på detta. Jag hade en plan. Jag skulle resa mig upp från tandläkarstolen, blänga mot herr Delta och be honom stoppa upp sina vassa instrument någonstans. Sedan skulle jag klampa bort till dörren och smälla igen den så demonstrativt att gångjärnen gick sönder. Det var som hämtat ur en Hollywoodfilm.

Verkligheten spelade ut sig så här:

Mannen framför mig tog fram en tavla och började rita. Jag satt kvar medan han gav mig en utförlig lektion om hur rotfyllningar går till. Ingen nedlåtande ton, ingen stress, bara fakta. Han översatte alltihop från tandläkarspråk till enkla metaforer så att jag skulle förstå. Och ja, det fanns risker, det skulle jag ha klart för mig. Alla fysiska ingrepp medför risker. Sedan sa han något jag sent kommer glömma: ”Jag är inte Gud.”

Min tandläkare var alltså en helt vanlig människa, precis som du och jag. Och när det är människor inblandade finns utrymme för misstag. Det kallas den mänskliga faktorn.

Tänk så sällsynt det är att stöta på individer som erkänner att de ”bara” är människor. Mänskliga människor. Ärliga människor. Modiga människor. Människor som står för sina skavanker, rynkor, klavertramp och kunskapshål. Sådana som inser att det är omöjligt att veta sanningen om allt men som ändå är nyfikna på att få veta så mycket som möjligt.

Gudamänniskor
Ta en rundtur i diverse medier så kommer du hitta åtskilliga gudamänniskor som inte bara har koll på delar av sanningen, utan hela sanningen. Med en femårings envishet vräker de ur sig sina åsikter om både det ena och det andra. De tror att om de gapar tillräckligt högt så kommer folk att lyssna. Författaren Fredrik Backman har en utmärkt beskrivning av deras ideologi: ”Ska man pröva saker och läsa saker och ta reda på hela sanningen om saker hela tiden skulle man ju faktiskt aldrig hinna tycka saker.”

Det finns också gudamänniskor som, till skillnad från femåringarna, har intellektet på plats. Det är de vältaliga experterna som slår sig för bröstet när de presenterar sin statistik, vetenskap och logik. De faktagranskar allt som går utanför de egna ramarna men glömmer att faktagranska sig själva. Deras främsta karaktärsdrag är att de pekar ut misstag hos andra för att själva framstå i bättre dager. Vidriga typer.

Alla gudamänniskor, oavsett typ, får syre av att diktera upp livsvillkor för andra. Det är så de behåller sin omnipotens. Tyvärr är de ovetande om att de inte alls är sända från himmelen, utan från en åsiktskokong som någon annan byggt åt dem. Byggherren kan vara en regering, en förälder, en skola, en ”tillförlitlig” källa, en ism, eller en annan gudamänniska. Eller en hel värld.

Det är det här vi har att tampas med i denna märkliga tid. Folk som leker Gud. De tror att allting löser sig om vi alla, barn som vuxna, tar en spruta för laget. Alla ska följa deras direktiv så att systemet kan rulla på som vanligt igen. Du som vägrar är en egoistisk liten lort som vänder ryggen mot vetenskapen och den överbelastade sjukvården. Du kan sitta i skamvrån och fundera över dina synder.  

Vikten av att dra i nödbromsen
Vi talar om ett högmod som saknar motstycke. Frågan är – hur bemöter man det? Du kan inte ha en nyanserad dialog med det, du kan inte ifrågasätta det och du kan inte presentera fakta för det. Gudamänniskor är, som vi alla vet, faktaresistenta. De är även farliga. Sätter du en tändsticka till deras kokong så kommer de jaga dig till världens ände. Det beror på att de är rädda för att förlora sin gudomliga status. Då blir de bara människor, precis som du och jag.

Där har vi svaret, förresten. De är bara människor. De kan ställa till med ett helvete på jorden men de kan aldrig komma åt din själ. De kan inte hota den du är. Låt dem vifta med sina kanyler, munskydd, restriktioner och gröna pass. Låt dem förlöjliga dig när du påvisar förtrycket. Låt dem kasta sten. Men låt dem inte komma undan. Slå tillbaka och gör det med eftertryck. Gör som William Wallace i filmen Braveheart. Gå all in i frihetskampen. Vråla ”Free-e-edom!” strax innan förtryckarna kapar av dig huvudet. Det är ett bra sätt att få sista ordet.

Nu undrar du förstås hur det gick med min tand. Tackar som frågar! Vid närmare efterforskningar fann Doktor Delta en rotskada som inte syntes på röntgenplåtarna, så han drog ut den. Lika bra det. Min ursprungliga tanke var ju att den skulle bort. Om jag hade litat på den tanken hade jag besparat mig många tusenlappar och timmar av lidande i tandläkarstolen. Men så går det inte riktigt att resonera. Det som är gjort är gjort, och då gäller det att lära sig av historien.

I mig förankrades vikten av att dra i nödbromsen när något känns fel.  Att redan i ett tidigt skede ta kommando över situationen genom att öppna munnen och ställa frågor. Att ha en plan för vad jag ska göra ifall de inte besvaras på ett respektfullt sätt. Att ha modet att genomföra planen, oavsett vad det kostar mig. Som tur är slapp jag det hos Doktor Delta, men det kommer kanske en dag då jag behöver be någon sticka upp något vasst där bak. Som det känns nu kommer jag inte tveka en sekund.