Vi befinner oss i en skitstorm. Själv är jag övertygad om att framtidens historieböcker kommer beskriva den som en av de stora skitstormarna i modern tid. Kanske till och med den största? Det är i alla fall ingen slump att överlevare från Förintelsen och folk som levt under förtryckarregimer får en känsla av déjà vu. De känner igen vibbarna i luften.

Skitstormen är på allvar. Du vet att den är här, jag vet att den är här, och den är långtifrån över.

De frågor jag brottats med under senaste tiden är: Vad kan jag göra? Vad förväntas av mig från Högre Ort? Jag syftar givetvis inte till vad Staten och Kapitalet och Hallengren och fan och hans moster förväntar sig – utan vad viskar min själ? Vad önskar mitt samvete? Summa summarum handlar det väl om detta: Hur kan min dyrbara tid på jorden användas på bästa sätt?

Jag vet att jag inte är ensam om att ställa de här frågorna. Jag vet hur lätt det är att överväldigas av skitstormens omfång och bli passiv. Häromdagen var det någon som drog liknelsen att det är som att försöka stoppa ett vindkraftverk med lillfingret. På ett plan ligger det en sanning i det, för det är ondskefulla vindar som blåser, samtidigt går det inte att stanna där. Det är hög tid att lyfta blicken från slagfältet eller, för att använda en mer passande metafor, träda in i stormens öga.

Det är inte längre försvarbart att haka upp sig i problemtänk och offermentalitet. Vi behöver begrava tron om att den enskilde individens tankar, ord och handlingar inte spelar någon roll, och vi behöver göra det nu. För varje sekund som går dras snaran åt och det dröjer inte länge innan den totalitära ormen förtär Norden och sånger som ”Du gamla du fria” och ”Ja, vi elsker dette landet” blir till avlägsen nostalgi. Titta på länder som Australien, Canada, Tyskland och Frankrike – där går förtäringen snabbt.

Så du tycker att jag överdriver? Att detta inte kan hända i lilla landet Lagom? Att mina farhågor låter konspiratoriska? Då får jag be dig om att nyktra till och sluta vingla. Du behöver inte läsa mellan raderna för att uppfatta drevet mot de icke-injicerade. Det kan inte stå i klarare klartext. Och drevet slutar inte bara för att restriktionerna hävs. När folket väl fått sin syndabock så kommer de fortsätta jakten, oavsett hur irrationell den är.

Den 60-årige rebellen
Åter till frågan ”Vad kan vi göra?” Det är ju många, bland annat en viss herr Kennedy, som uppmanar till civil olydnad. Vi kan börja där. Varför inte störa ”ordningen” på ett någorlunda fridfullt sätt? Varför inte hämta inspiration från Rosa Parks? Eller från någon som fortfarande lever, dramatikern och författaren CJ Hopkins till exempel? Han bor i Berlin, där man sedan en tid tillbaka måste bära munskydd för att få handla mat. Likt många av oss ansåg han att det var ett lustigt påhitt, så till en början gick han in i affären utan att täcka över ansiktet. Tyvärr fungerade inte det eftersom han utsattes för grava trakasserier. Neurotiska människor som spelar ordningsvakt är inte att leka med, det vet alla som råkat nysa i närheten av dem.

Hopkins nästa drag var att klippa ögonhål i en papperspåse och sätta den på huvudet innan han gick in i affären. Det dröjde inte länge innan föreståndaren kom farande och sa åt honom att byta ut påsen mot ett munskydd. Argumentet ”Mitt skydd fungerar lika bra som ditt!” föll inte i god jord hos föreståndaren, och det slutade med att tre tungt beväpnade poliser eskorterade den 60-årige rebellen ut från butiken.

Just det … jag glömde en pytteliten detalj. Ovanför ögonhålen på protestpåsen hade Hopkins skrivit ”Befehl ist Befehl!” – ett uttryck lånat direkt från Nürnbergprocessen. Det användes av idioterna som försökte rättfärdiga sina handlingar med att de bara följde order från någon som stod längre upp i hierarkin. På svenska skulle det kunna stå ”En order är en order” eller ”Jag bara lyder!”

I dag ser CJ Hopkins ut som alla andra välartade tyskar när han ska handla mat. Ja, förutom att det står ”Befehl ist Befehl” på hans munskydd. Hur väl det fungerar låter jag vara osagt, men jag har en känsla av att det sticker i ögonen på vissa, och det är väl det som är själva grejen. Att rubba hypnosen en aning. Att följa reglerna men ändå inte. Att lyda utan att vara lydig.

Idén med en papperspåse är inte alls dum för den som känner sig äventyrslysten. Själv drar jag mig för den sortens utspel, för min rebelliska ådra fungerar på ett annat sätt. Dessutom lever jag ihop med en som älskar att skapa oordning i alla led där ordningen känns påtvingad och jag blir ofta sedd som medbrottsling, så för mig räcker bra som det är. Men jag håller såklart med Niklas när han säger: ”Vi kan inte gå runt och göra en massa saker som saknar logik.” Nej, det kan vi sannerligen inte. Då slutar vi leva. Förresten slutade vi leva för länge sedan. Det finns inget liv i att foga sig efter de vettlösas vilja.

Den heliga vreden
Den tyske advokaten Dr. Reiner Fuellmich kom för ett tag sedan med ett uttalande som kan användas som en konkret handlingsplan, utöver den civila olydnaden. Jag har förkortat det för läsbarhetens skull:

We don’t have a choice, we have to fight. We need to fight on three different levels. One is the legal front. The other is educating people about the true facts about what’s really going on. The third is the spiritual level. The other side has no access to this level, but we do. If we play our cards right …

Den juridiska fronten är ett viktigt vapen i en skitstorm. När grundläggande lagar bryts är den viktigare än någonsin. Mänskliga rättigheter måste försvaras och omänskliga huvuden måste rulla. Det är även viktigt att dela fakta med alla som vill lyssna, för folk behöver få veta vad som pågår i det fördolda. Men jag vill ändå fokusera på den tredje punkten på advokatens lista: the spiritual level. Allting utgår därifrån. Vår medkänsla och impuls till samhörighet kommer från den andliga nivån, från Högre Ort. Det är där vi hittar kreativiteten, livslusten och den fria viljan. Och så hittar vi en sak till: den heliga vreden.

Jag pratar inte om frustrerad vrede som gör att man handlar i affekt, utan om den sortens vrede en lejoninna uppvisar när hennes avkommor är hotade. Det är den urkraft med vilken en lejonhane driver bort en inkräktare när denne trampat in på hans revir. Det är vreden en normalt funtad människa känner när någon tvingar ett barn att bära munskydd, hålla avstånd och vaccinera sig. Eller när Trudeau, Macron och Biden med flera hoppar upp på sina höga hästar och eldar på masshypnosen med tal om ”de orena”.

Den heliga vreden kommer från en ren plats, för den påtalar att något inte står rätt till. Av någon outgrundlig anledning har vi här i lilla landet Lagom förtryckt den. Vi mumlar ”förlåt dem, för de vet inte vad de gör” eller något om att ”vända andra kinden till” samtidigt som vi bågnar under förtrycket. Har vi glömt hur man sätter gränser? Har vi tappat bort vår röst? I sådant fall – varför? Tillåt mig att gissa. Någon kan tycka illa om oss om vi släpper lös den heliga vreden. Vi kan bli av med jobbet och förlora en vän eller två eller hundra. Vi kan mista status, titlar och anseende. Vi kan skaffa oss fiender.

Tryck tillbaka skiten där den hör hemma
Skitstormen har aldrig handlat om något yttre hot. Det här är ingen kamp mellan vaccinerade och icke-vaccinerade eller sprutans vara eller icke vara. Det är så mycket större än ”min kropp, mitt val”. Lyssna noga på fransmännen när de flockas på gatorna och ropar Liberté! Är det rätten att få dricka en caffé latte de strider för? Är det rätten att få öla med polarna Melbourne-borna riskerar att få en gummikula i huvudet för? Ett fåtal gör säkert det, men majoriteten strider för en frihet som ligger bortom vår fysiska verklighet; friheten att vara en levande, kännande och hel människa. Att lyda under naturlagarna – inte under ett toxiskt tankesystem som gör sitt bästa för att slita folksjälen i bitar.

Frihet är inte att vara en kugge i ett megamaskineri.

Det sägs att man ska välja sina strider och det är sant. Det är också sant det Fuellmich säger: den här striden kan inte väljas bort. Vi är i en regelrätt krigssituation och behöver agera därefter. Vi måste spela våra kort rätt och hälla så mycket grus i maskineriet som möjligt. Vägra bli inplacerade i ett fack. Sluta köpslå med folk när de ylar om oäkta solidaritet. Ryta när någon försöker övergripa sig på vår själ. Vår dyrbara tid här på jorden kommer inte bli särskilt trevlig om vi låter bli.

Låt oss trycka tillbaka skiten där den hör hemma, det vill säga i munnarna på dem som slänger den. Där kan var och en av oss bidra. I detta är den enskilde individens tankar, ord och handlingar av yttersta vikt. Tystnadskulturen är den värsta fienden just nu. Den här texten är ett av mina bidrag och jag tänker fortsätta uttrycka mig så länge som jag har något att säga. Om mina ord kan skänka styrka åt en enda medmänniska, då är jag nöjd. Denna människa kommer i sin tur överföra styrkan till någon annan. På så vis smider vi en stark länk av samhörighet som inte kan brytas.

Jag vill avsluta den här långa utläggningen med några ord från Nikita Gills bok Wild Embers: Poems of Rebellion, Fire and Beauty. Normalt sätt är jag ingen diktmänniska, men detta är något av det mest kraftfulla jag stött på i skrift. I mina ögon finns inget mer passande för den mörkertid vi har framför oss:

Remember what you must do
when they undervalue you,
when they think
your softness is your weakness,
when they treat your kindness
like it is their advantage.

You awaken
every dragon,
every wolf,
every monster
that sleeps inside of you
and you remind them
what hell looks like
when it wears the skin
of a gentle human.

Nikita Gill