Jag befinner mig på restaurangen Buca di Beppo i Honolulu när tanken “hur hamnade jag här?” flyger igenom huvudet. Vi som sitter vid bordet är ditbjudna av Jack och Eulalia Luckett, två sanna pionjärer i EKIM-sammanhang. Bägge har passerat åttioårsgränsen med råge, men det är inget hinder för att ställa till med festligheter. En dag som Thanksgiving måste firas!

På Eulalias uppmaning håller vi varandras händer och blundar, sedan ber hon oss att yttra våra tacksägelser. Det knyter sig i halsen, för det jag känner är nästan för stort för att bära. Inga ord kan beskriva lyckan över att få vara just här.


Låt mig backa tiden och beskriva händelserna som föranledde denna dag av lovprisning. En kylig höstförmiddag var Lukas och jag ute på den dagliga turen i bokskogen vid Immeln. Hunden var upptagen med att leta efter bitarna av blodpudding som låg gömda i mossan, så jag satte mig på en stubbe för att lyssna till David Hoffmeisters podcast på mobilen.

Öronen spetsades när David nämnde en dam som enligt hans mening var “the happiest woman on earth”. Hon hette Eulalia Luckett och bodde i Honolulu tillsammans med sin man Jack, en före detta marinöverste och brottmålsadvokat. Jag fick veta att de räknades som Bill Thetfords mentorer och att han bodde hos dem under sin sista tid på jorden.

Jag gjorde en mental notering på min bucket list: “Träffa the Lucketts”. Om man ska lära sig något här i livet så är man dum om man inte söker upp de bästa i branschen.


Allteftersom tiden gick bleknade drömmen om att få möta min nästan-namne Eulalia och hennes Jack. Hela mitt liv bleknade. Under en särskilt prövande period tog jag några ogenomtänkta steg som skulle komma att kosta mig på alla plan. Niklas och jag gick skilda vägar, vi sa upp hyreskontraktet och jag sålde en del av mina tillhörigheter. Resten skänktes bort. Jag var arbetslös. Allt jag hade identifierat mig med var borta. 

En morgon gjorde jag det som en god EKIM-student förväntas göra: be om hjälp. Redan samma kväll kom en ingivelse att beställa den nyutkomna Love Has Forgotten No One. Jag hade läst de första böckerna i Bortom Universum-trilogin och såg Gary Renard som en uttjänt språngbräda, men ingivelsen var så stark att den inte gick att motstå.

När boken anlände slet jag upp paketet och började skumma igenom texten. Redan i inledningen kom den första vinken: “… basking in the glow of Southern California, and only five hours from Hawaii”. Jag fortsatte bläddra och höll på att tappa hakan på sidan 55, där Renard skrev om Diamond Head Unity Church i Honolulu. För mindre än ett år sedan hade min väninna Robyn Busfield tagit med mig till dit för att delta i en EKIM-träff.

Nästa dag skedde ett nytt sammanträffande. I Facebook-flödet fanns en inbjudan från Robyn: Workshop with David Hoffmeister at Diamond Head Unity Church. Tre veckor senare satt jag på 10 000 meters höjd på väg mot Hawaii, och i lastutrymmet låg en svart ryggsäck med det som var kvar av mina ägodelar.


Under workshopens första paus frågade jag om the Lucketts levde. Davids runda ansikte lös upp. ”Ja, i allra högsta grad! Vi ringer upp dem på en gång.” Jag drog en lättnadens suck då de inte svarade, för i ärlighetens namn blev jag nervös, men David var inne i ett stim och lät sig inte stoppas. ”Slå en signal i morgon och berätta att du har åkt halvvägs runt jorden för att träffa dem.”

”Hi, this is Laila from Sweden. I just met David, and he gave me your number.” Det enda Eulalia svarade var ”yes?” Jag insåg att det krävdes utfyllnad för att gå i land med uppdraget att möta hjältarna. ”David Hoffmeister told me to say that I have traveled halfway across the world to meet you.” Rösten i andra änden övergick till förtjusning: ”Oh, Daaavid! How is the boy doing?” Att kalla en man på femtio plus för ”boy” lät så komiskt att jag började gapskratta.

Isen var bruten.

Eulalia satte på högtalartelefonen för att inkludera sin make i samtalet. Jack drog rövarhistorier om skandinaver och var väl insatt i mattraditioner som snaps och lutfisk. Eulalia fyllde i där hon tyckte det saknades någon detalj. En halvtimme och många samtalsämnen senare slog det mig att detta måste vara världens mest samspelta duo. Konversationen avslutades med en inbjudan till middag på Thanksgiving. Givetvis tackade jag ja.


Eulalia lägger sina pärlbeströdda Diorglasögon på bordet, greppar min hand och drar med mig på en rundvandring inne på Buca. Det är som att skåda en fullfjädrad mirakelarbetare. Hon bemöter de anställda med genuint intresse, tilltalar var och en av dem vid namn och delar ut kramar. Energin hos den lilaklädda, späda kvinnan är påtaglig. Jag observerar. Jag lär. Jag tackar Gud för att ha sammanfört mig med ett livs levande vittne av en lycklig elev.

Kring matbordet pågår livliga samtal. Min bordsgranne är Benny Silverman, en genuin och öppen man, tillika primus motor inom EKIM-nätverket i Honolulu. Han såg sin fru dö i en cykelolycka och jag berörs djupt av hur han tog sig igenom tragedin. Jag påminns om att vi människor kan lära oss av varandras upplevelser – kanske kan mötet med honom bespara mig liknande prövningar?

Benny Silverman, Jack och Eulalia Luckett

Benny utbringar en skål för värdparet, ger en eloge för deras hängivna arbete med Kursen och bjuder på följande citat:

Den heliga relationen, som är ett betydande steg mot att varsebli den verkliga världen, lärs in. Det är den gamla, oheliga relationen omvandlad och sedd på nytt. Den heliga relationen är ett enastående undervisningsresultat.


Jack och Eulalia berättar om sin varannan dag-regel medan de skjutsar mig tillbaka till hotellet. Ena dagen står Jack för alla beslut, nästa dag bestämmer Eulalia. Samma princip gäller för bilkörning och sovarrangemang. De turas om att sitta bakom ratten och byter sida av sängen varje kväll för att inte fastna i ingrodda mönster. Jag fascineras över hur de lyckas kombinera lekfullheten hos ett barn med den pondus som kommer med ålder och erfarenhet.

Innan jag hoppar ur bilen ger Eulalia lyckönskningar. “Give my best to the boy. David has done a wonderful job for the Holy Spirit. Maybe it’s time for you to take over now, Laila?” Jack kliver ut och öppnar bildörren på äkta gentlemanna-manér. Han planterar sina stora händer på mina axlar, tittar mig rakt in i ögonen och säger: “When the children of light meet, they rejoice!”


På julafton 2013 landade ett plan på Arlanda. Bagagebandet matade aldrig fram någon svart ryggsäck, för den hade åkt till Paris. Ägarinnan äntrade terminalen iförd sommarutstyrsel och handväska. Likt Paolo Coelhos karaktär Santiago hade hon behövt tömma depåerna och bege sig ut på en lång resa för att hitta skatten som fanns därhemma, mitt framför näsan på henne.

När hon återförenades med sina vapendragare; skåningen och den fyrbente, tänkte hon på alkemistens ord om ljusets barn. Hon var fast besluten att fullfölja expeditionen de hade påbörjat, för det var tillsammans med dem hon ville vandra på vägen mot ett enastående resultat.

Fastän jag med svårighet vandrat vägen hit, ångrar jag dock ej den möda jag haft för att komma så långt. Mitt svärd ger jag till den pilgrim som blir min efterträdare, mitt mod och min vapenskicklighet till den som kan tillägna sig dem. 

John Bunyan