Gunnar hade en näsa som avslöjade att han tog till spriten för att dränka sina sorger. I övrigt liknade han en härjad utgåva av Crocodile Dundee. “Jag har hållit på med hundar i trettiofem år”, var det första han sa när vi skakade hand på en brukshundklubb i utkanten av Stockholm. Vid det laget visste jag att alla sanningar i universum är dubbeltydiga. Lång erfarenhet kan betyda att du är kompetent inom ditt område. Det kan också betyda att dina hjärnceller har växt ihop till en hård klump som det växer mossa på. I vår utdragna och slitsamma jakt på en instruktör som kunde hjälpa oss med Lukas hade vi uteslutande träffat den senare typen.

Enligt min förutfattade mening var Gunnar inget undantag.

Lukas var en förstklassig människokännare – bättre än någon mänsklig människokännare jag träffat – så jag observerade honom för att få mina misstankar bekräftade. Men icke. Han fattade direkt tycke för mannen med den grovkorniga ytan. Det verkade vara ömsesidigt, för i mannens trötta ögon tändes ett avlägset ljus. Mina tankar fördes till Leonard Cohens ord: “There is a crack in everything, that´s how the light gets in.”


Efter att Niklas förklarat lite om vår bakgrund och den problematik vi hade var det dags för det första momentet: linförighet – att gå fint i koppel. “Har’u nå’ godis till jycken?” frågade Gunnar. Vi plockade fram en påse med leversnittar. Gunnar fnös, det var tydligen “hårt skit som kan fastna i jyckens hals”, och pekade på mig med ett halvt pekfinger: “Åk till affärn’ och köp korv!” Jag undrade vart den andra halvan tagit vägen men vågade inte fråga. Gissningsvis hade en rottweiler bitit av den under en brottningsmatch, och det är något man ogärna vill bli påmind om.

Jag kom tillbaka med ett paket kokkorv och momentet kunde börja. Gunnar släckte den halvrökta cigarretten under fotsulan, stoppade ner fimpen direkt i fickan och pratade ut den överblivna röken i Niklas ansikte: “Nu vill jag inte se nån jävla potatissäck. Rak i ryggen, in med magen, blicken rakt fram!” Niklas intog givaktposition och bjöd in Lukas till sin koncentrationsbubbla. “Frrramåt marsch! Höger om marsch! Nej! Varför gåru’ som du har en pinne uppkörd i arslet? Slappna av!” Gunnar gick överdrivet stelt för att demonstrera vad han just varit vittne till. Niklas såg uppgiven ut. Att slappna av och samtidigt försöka hitta balanspunkten mellan potatissäck och pinne i arslet är inte alldeles enkelt.

Efter en stunds tragglande övergick det hela till en mer naturlig gångart och Dundee bestämde sig för att höja ribban. Han kallade på några förare som tränade med sina schäfrar ute på klubbens gräsplan. Deras kroppsspråk utstrålade att vi var ett oönskat störningsmoment, knappt värda en axelryckning, men till slut gick de med på att ställa upp sig i en gles rad. Niklas instruerades att hålla kopplet kort och gå slalom mellan dem. När ekipaget närmade sig den första käppen lämnade Lukas husses bubbla och gick in i sin egen. Han sänkte huvudet, spände varenda muskel i kroppen och gjorde sig redo för strid.

Så kom utfallet, förstärkt av ett hiskligt avgrundsmorr. Schäfern tittade lydigt på sin förare. Sedan kom nästa utfall. Lydig schäfer. Och nästa. Lydig schäfer. “Avbryt!” kommenderade Gunnar. Förarna återgick skyndsamt och suckande till det ack så viktiga uppdraget att få sina robotar ännu lydigare. Vi stod kvar med svansen mellan benen.

Vår nya instruktör lät sig inte beröras av motgången. “Strunta i dom där stropparna, nu byter vi strategi”, sa han och bad Niklas trampa upp ett spår vid planens ytterkant. För andra gången den dagen hängde mina förväntningar på halv stång. För andra gången hade jag fel. Lukas lokaliserade husses fotsteg och passerade robotarna på bara några meters avstånd utan lyfta på nästippen en enda gång. Jag tittade åt Gunnars håll, men hans minspel var så begränsat att nöjdhet och tveksamhet såg ungefär likadant ut. Människor kan bli så när de träffat botten några gånger. Han klottrade ner vår hemläxa på en servett: Skit i hundmöten!!! Gå spår tre gånger i veckan. Göm köttbullar i skogen varje dag. Gör sökrutor med föremål.


Nästa session började med att Niklas fick gå ett spår i skogen som bredde ut sig bakom klubbstugan. Medan vi väntade på att doftpartiklarna skulle komma till ro bjöd Gunnar på kaffe och historier om sin krokiga bakgrund. Än idag minns jag hans detaljrika utläggning om hur ett pekfinger mötte sitt öde i en vedklyv. Han hade själv stoppat ner den avkapade delen i en plastpåse med isbitar, kört till akuten och sagt åt dem att “laga skiten”. Det kunde de inte.

Lukas löste spåret galant, likaså de uppgifter som följde: person- och föremålssök. Återigen var Gunnar omöjlig att läsa, men när vi hoppade in i bilen för att åka hejdade han oss: “Hörrni, jycken har jävligt fin potential! Det blir bra, det här!” Jag vet inte om det var sättet han sa det på eller att det kom från just honom, men jag blev otroligt rörd. I skenet av bilens strålkastare reflekterades ljuset i hans ögon. Det var starkare nu.


Månaderna gick och vi fortsatte att följa Gunnars enkla men effektiva recept. Lukas var en maskin när han fick vara i sitt rätta element: i arbete, i skogen. Han lämnade aldrig en uppgift förrän den var slutförd, oavsett hur krånglig den var. Till slut kunde han gå kilometervis i spår med en liggtid på upp till trettiosex timmar. Inte illa pinkat för en underdog som vuxit upp i en dammig asfaltsförort; en underdog som inte fått använda sin känsliga nos under sina första fyra år; en underdog med en underhusse och undermatte.

Efter ett särskilt krävande spår ringde Niklas upp Gunnar för att berätta hur bra det hade gått. Han var uppriktigt glad för Lukas skull men det fanns något kraftlöst i hans röst. Tyvärr kunde han inte hjälpa oss mer, för stropparna och deras underhuggare hade ifrågasatt varför han lade så mycket tid på utbölingarna med den stökiga blandrasen. “Fan också”, suckade han, “vi skulle ju visa dom jävlarna.”

Vi såg aldrig Gunnar mer, däremot har jag tänkt mycket på honom genom åren. Han kom till vår undsättning utan att vilja ha en krona i gengäld. Faktum är att han inte ville ha någonting alls. Av någon mystisk anledning blev han en nyckelfigur i Lukas upprättelse. Han såg potentialen som fanns bakom den oborstade ytan. Kanske såg han sig själv?

Mötet med Gunnar gav mig några insikter som jag vill dela vidare:

Skit i att göra sådant som inte fungerar. Hitta en strategi som är i linje med ditt rätta element.

Tappa inte hoppet. Den här världen kryllar av stroppar, men det finns också människor som vill dig väl. Du känner igen dem på ljuset i deras ögon.

Underskatta aldrig en underdog. En vacker dag kommer han ifatt dig.

There is a crack in everything.
That´s how the light gets in.