I Ken Robinsons Ted Talk från 2006: Do schools kill creativity? får vi stifta bekantskap med en flicka som växte upp i England på 30-talet. När hon var sju-åtta år gammal åkte mamman iväg med henne för att träffa en specialistläkare eftersom skolan misstänkte att hon hade inlärningssvårigheter. Hon var hyperaktiv under lektionerna och hade svårt att koncentrera sig. Det gick så långt att hon fick smeknamnet Wriggle Bottom: “Slingerstjärt”.

Efter att läkaren fått en inblick i flickans störande beteende tog han med sig modern ut från kontoret för ett enskilt samtal. Innan de lämnade satte han igång radion som stod på skrivbordet. Flickan ombads att vänta kvar. Efter en stund smygtittade de in och såg ett väsen som virvlade runt i rummet, helt uppslukad av musiken. När detta pågått i några minuter vände läkaren sig mot modern och sa orden som inspirerat människor världen över: “Din dotter är inte sjuk. Hon är en dansare.”

Slingerstjärtens riktiga namn var Gillian Lynne. Efter läkarbesöket fick hon börja på dansskola och så småningom tog hon sin talang till The Royal Ballet. Resten är historia, men det är ändå värt att nämna att hon var hjärnan bakom koreografin till några av historiens mest framgångsrika musikalproduktioner: Cats och Phantom of the Opera. I juli 2018 lämnade hon oss med ett avtryck som kommer att synas i evighet.

Tre ärtor och en komocka
Om denna lilla flicka hade vuxit upp i dagens samhälle skulle hon, likt pojken med skidhandskarna, fått en diagnos med tillhörande pillerburkar. Hade hon träffat en mer fyrkantig läkare eller haft en mor som inte lyssnade skulle hennes liv varit avtryckslöst.

Många med mig kan dra egna paralleller till Lynnes situation. År 2016-17 arbetade jag som musiklärare för mellanstadiet. Förutsättningarna var de sämsta tänkbara. På en halvtidstjänst skulle jag hinna undervisa drygt 150 elever vid två olika skolor. Jag fick knappt någon introduktion, bara en fingervisning om att följa Skolverkets verklighetsfrånvända läroplan. All undervisning skedde i helklass i klassrummen eftersom det inte fanns något utrymme avsett för musik.

Jag förväntades planerera alla lektioner, betygsätta alla 6:or och ge övriga elever ett skriftligt utlåtande över hur väl de levde upp till kunskapskraven. Jag skulle återkoppla till föräldrar och ha allvarssnack med elever som inte skötte sig. Därutöver skulle det anordnas Lucia och julkonserter och gud vet vad.

Det jag ombads göra var lika omöjligt som att koka soppa på tre ärtor och en komocka.

Som så många gånger förut i livet fortsatte jag stånga mig blodig mot en betongvägg, i tron om att väggen skulle ge med sig innan huvudet gick sönder. Det gick så där. I samband med att utmattningen sänkte sina mörka vingar över mig hade jag ett möte med rektorn. Jag hävde ur mig alla bekymmer och vi hade ett givande samtal … tills hon antydde att min utmattning kunde bero på ADHD. Kanske borde jag uppsöka läkare för att få en utredning? Jag klandrar henne inte. I dessa dagar är det vanligt att dra en sådan konklusion så fort en människa med hög kreativitet kroknar under trycket av orimliga prestationskrav.

Att döda kreativiteten
Mer än en gång har man inom psykiatrin väckt en fråga som öppnar dörren på glänt till ett nytt sätt att tänka: Borde vi inte diagnosticera situationer snarare än individer? I fallet Gillian Lynne är frågan högst relevant. Hon befann sig i en stelbent miljö som inte tog hänsyn till hennes omättliga behov av rörlighet. Hon behövde byta till mer gynnsamma omgivningar för att få utlopp för sin begåvning. Det behövde även jag. När skolåret var till ända lämnade jag skolan och avlade ett löfte om att aldrig mer återvända.

Det var situationen som hade ADHD, inte jag.

Det finns många sätt att döda en människas kreativitet. Du kan klistra på henne en etikett och stoppa henne i ett fack. Sjukdomsförklara henne fastän hon är frisk. Placera henne i en miljö där hennes innersta röst får talförbud. Bombardera henne med budord och påbud och krav. Strypa hennes känsloregister. Tvinga henne att sitta stilla och hålla tyst. Säga åt henne att klippa sig och skaffa ett riktigt jobb. Hon ska inte vara för mycket. Inte vara för lite. Inte vara alls.

I En Kurs i Mirakler står det: ”Att vara utmattad är att vara oinspirerad, men att vara inspirerad är att vara i anden.” När vi är inspirerade är vi också kreativa. Det är när vi är ”i anden” som vi hittar lösningen på det där problemet vi brottats med i månader. Det är då vi är uppfinningsrika, skapande och företagsamma. Då och endast då kan vi lämna ett avtryck som kommer att synas i evighet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.