I korgen med reavaror får jag syn på en besynnerlig lirare med knallorangea ögon. Åker iväg på nostalgitripp till biosalongens mörker och Jedins Återkomst, där jag som tioåring fick se dem för första gången. Jag minns hur de skrämde mig. Nu får de mig att återigen glömma löftet om att inte bli den sortens matte som släpar hem skitprylar.

Jag placerar Jabba på disken och ser medvetet till att hans ansikte är vänt mot kassörskan. “Så ni har börjat sälja organiserade brottslingar?” säger jag och pekar på tygmonstret i förhoppning om ett meningsutbyte. Hon klargör med hela sitt kroppsspråk att skämthumöret tagit helgledigt och att hon inte förstår vad jag pratar om. Jag fattar vinken, trycker in min pinkod och lämnar djuraffären. Jabba får sitta i framsätet på vägen hem. Vi är överens om en sak: Den som inte har sett Star Wars är sannerligen fattig i själen.

Lucas möter mig i dörren med sin sedvanliga hälsningsceremoni: ett stadigt käkgrepp om min underarm. Ivriga svansviftningar. Kroppen viftar med av bara farten. När han får vittring på Jabba, som jag gömt innanför jackan, fördubblas pupillernas storlek i samma veva som tandraderna, tack och lov, går isär. Det finns inget bättre än att överraska någon som verkligen uppskattar överraskningar, och det är väl därför jag har en tendens att bli löftesbrytare.

För den oinvigde kan jag berätta att Jabba the Hutt var en av galaxens mest inflytelserika gangstrar, den undre världens tunga pjäs. I hans värld fanns inga andra chanser, något många skulle erfara, och han drog sig inte för den paradoxala handlingen att äta upp varelser som inte föll honom i smaken. Till sist konfronterades Jabba med ödet som skurkar brukar möta i sagor om ljus och mörker – godheten vann och han föll offer för sin egen hybris.

The Hutt måste ha lärt sig ett och annat under livets hårda skola, för den pånyttfödda versionen är en filbunke som utan att blinka finner sig i att vara flockens, eller snarare Lucas, undersåte. På det hela taget gör han allt för att vara till lags och låter sig kånkas runt i hemmets alla vrår, och om situationen kräver det agerar han gärna ljuddämpare, kudde eller nosvärmare. Han är en bra kompis, helt enkelt.

Jag betraktar vårt lilla hjärta som ligger i soffan med Jabba vid sin sida och begrundar det vackra i att få uppleva en renässans; att börja på ny kula. Jag tänker på änglarna som måste ha varit inblandade då Lukas fick poliseskort bort från missbrukarhemmet i Hjorthagen. Han var fyra år då. De tog honom till Hundstallet, en verksamhet där begreppet “en andra chans” är välbekant. Efter några månader av rehabilitering lämnades stafettpinnen över till Niklas och undertecknad. Vi tog den och sprang. I åtta år sprang vi tillsammans, trion. Ibland kändes det som vi rörde oss mer bakåt än framåt, men när Lukas lämnade jordelivet den 12 januari 2018 visste jag att vi hade genomfört ett förträffligt lopp.

Påskharen kom med en ny stafettpinne. Den har visat sig vara av tåligt virke, full av humor och en outsinlig källa till glädje. Vi är lyckligt lottade, husse och jag, som återigen fått en familjemedlem med precis samma framåtanda som sin föregångare. Denna anda blev extra tydlig den 12 januari, på årsdagen av vår älskade väns bortgång, då Lucas genomförde anlagstestet för patrullhund och blev godkänd på samtliga moment.

Den tioåriga tjejen är nu vuxen och har lämnat tankarna om ett skrämmande monster. Monstret har å sin sida blivit en riktig mjukis. En hund med trasig bakgrund har fått möta människor som bryr sig. Misstanke har omvandlats till tillit. Samma hund har blivit gammal och lämnat plats för en ny. Den nya har sett till att sorgens datum fått återupprättelse. Nåden har dansat en stilla vals genom tiden och på sin väg berörde den alla som ville ha en andra chans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.