Ut strömmar diverse svordomar från min sambos kontor. Han fräser något om att han bara vill ha sina grejer så att bilarna kan rulla, inte agera åsiktsmaskin. Jag gör bäst i att inte avbryta honom. Det här är ett sådant läge där han behöver tömma irritationsdepåerna helt, annars finns det risk för att han imploderar. Niklas lyfter rösten åt det nasala hållet för att imitera en 27-årig försäljare från Lidingö: “Viii bryr oss om diiina åsikter. Vänligen fyll iii bifogat formulär. Det tar bara 3 minuter.” Nog är det ekonomiskt att beställa bildelar på nätet, men det finns en nackdel värd att svära över som kallas för kundundersökning.

Samma är det när jag beställer andra förbrukningsvaror till hushållet: funktionskläder, gummistövlar och dammsugarpåsar. Då fylls mitt e-postkonto med reklam och nyhetsbrev, detta trots att jag varit noga med att bocka av rutan som avser utskick i marknadsföringssyfte. Jag skickar ett meddelande till kundtjänst, de ber om ursäkt och lovar bot och bättring, sedan blir det tyst. O, ljuva tystnad! Men på den tredje dagen återuppstår en unken doft i inkorgen: “Vad tyckte du om ditt senaste köp?”

Som ett brev på posten har myndigheterna också hakat på trenden. Numera är deras hemsidor så nedklottrade av popup-fönster att det är omöjligt att få fram någon handfast information. Gillar du vår nya tjänst? Tyck till om vår uppdaterade hemsida! Lämna dina åsikter till oss i chatten! Jag ger upp och lyfter luren för att ställa mina frågor till en riktig människa. Efter avslutat samtal blir jag uppringd av en röst som saknar själ. Dina synpunkter är värdefulla för vårt ständiga förbättringsarbete, säger den.

Detta evinnerliga åsiktsfiske kräver mycket tid och resurser av sändaren och leder inte sällan till irritation hos mottagaren. Det väcker en rad frågor. Vad är informationen till för? Hamnar den i händerna på någon som verkligen bryr sig eller flyter den bara runt i etern som ettor och nollor? Måste alla tycka till? Bör alla tycka till? Och vad är det för idéer som ligger bakom hela cirkusen?

Jag har sökt igenom hemsidorna hos några marknadsföringsexperter för att få svar. De presenterar olika varianter av följande: “Din kund förtjänar någon som ser den och som kan uppmärksamma dennes behov. När du vet vad din kund behöver för att må bra så kan ni leva i harmoni med varandra livet ut.” Ett otränat öra uppfattar detta som ljuv musik. Jag hör bara oväsen. De så kallade experterna förespråkar att företagen ska framföra en lismande stråkkonsert för sina kunder i syfte att öka deras förtroende. Hur det låter är inte så noga, huvudsaken är att de spelar på högre volym än konkurrenten så att de kan sno åt sig marknadsandelar. Kunden är, som jag sagt i ett tidigare inlägg, bara en pjäs. En pjäs med hittepå-behov.

Även myndigheternas tjat efter synpunkter vittnar om skenhelighet. Storebror behöver allmänhetens förtroendekapital och därför försöker Han lura i folk att just deras tankar och idéer är värdefulla. Vad som händer med dem kan jag bara spekulera i. Förmodligen hamnar de i papperskorgen. Eller så stoppas de in i ett tjusigt stapeldiagram ihop med andras tankar. Men ingen kan övertyga mig om att de gör någon skillnad för “vårt ständiga förbättringsarbete”.

Eller vad tycker du?