En sen kväll i 2008 satt jag vid datorn för att kolla TV-tablån. I vanlig ordning var utbudet snålt, men på SVT:s hemsida snubblade jag över en intressant rubrik: SVT dokumentär. Ambres – en död talar. Vidare stod det att Ambres är en 3000 år gammal ande som använder sig av snickaren Sture Johanssons kropp för att förmedla viktig kunskap om människan, livet och döden. Jag hade missat visningen av dokumentären, men det fanns en del videoklipp som kunde stilla min nyfikenhet. 

Ambres/Sture Johansson

I ett av klippen tittade Ambres rakt in i kameran och sa:

Hur skulle det vara att vakna en dag utan fruktan, utan ångest? Utan ångest för sjukdomar, ekonomi, kärlek, harmoni. Utan ångest för hur ni ska kunna klara av denna dag, denna vecka, detta år. Ingen ångest för er framtid eller ålderdom. Ingen ångest för att vara utanför, utan att ni kunde känna att allt detta var lämnat – att ni var i absolut harmoni.

Ska man kämpa för det? Nej. Man ska inte kämpa för det utan man ska bara vara det. Hur kommer jag dit? Genom att se hur jag skapades, hur fruktan skapades. När jag väl kan genomskåda hur fruktan kom till mig, då kan jag också lämna den bakom mig.

Tårarna flödade oavbrutet medan jag smakade på den inledande frågan: Hur skulle det vara att vakna en dag utan fruktan? Jag såg klippet på nytt och fick samma reaktion. Det fanns ingen rationell förklaring till det som hände i mig. 

Ambres fortsatte:

Meningen med livet är att människan någon gång ska vända sig inåt, mot sig själv, och höra på den finstämda rösten som talar till dem: För att känna dig själv måste du söka ditt upphov. Varifrån kom du egentligen? Vem skapade ditt medvetande, som är så subjektivt, och som så starkt utestänger den stilla inre rösten? Vem är det som överröstar den?

Ambres talade om den begränsade människan: den som är rädd både för livet och döden; den som är rädd för vad som finns utanför mayans* värld; den som endast ser i en tunnel av fruktan. Sedan nämnde han den obegränsade människan: den som börjar genomskåda själva illusionen; den som påbörjar resan att göra sig fri; den som går sina egna vägar utan mayans mönster.

Orden gav mig vingar. Hur skulle det vara att vakna en morgon och vara fri? Där och då bestämde jag mig för att resten av mitt liv skulle handla om att ta reda på svaret.

Kommunikationen är inte begränsad till det ringa antal kanaler som världen känner till. Om den var det, skulle det inte vara stor mening med att försöka lära ut frälsning. (H-25.2)