Lufsen är en berner sennen/rottweilerblandning på tre och ett halvt år. Han har levt i misär hos missbrukare, men finns nu på Hundstallet i hopp om att finna ett nytt, värmande hem. Under sitt jobbiga förflutna har han lagt på sig en del vaktegenskaper. Detta är något som hans framtida ägare måste jobba med. Stor hundvana och en vänlig men bestämd hand krävs för att guida Lufsen.

Min närmaste erfarenhet av att vara hundägare var när mamma fick ett anfall av övermod och köpte en salukivalp. Hon måste ha missat det finstilta i kontraktet: “Saluki är en vinthund som traditionellt använts till hetsjakt på gasell och hare.” Valpen hetsade runt i en vecka, mamma ringde uppfödaren, och så var det med det. Niklas växte upp med hundar, däremot hade han aldrig haft någon egen. Kort sagt, ingen av oss hade några större kunskaper om hur man hanterar så kallade problemhundar.

Det vi kunde erbjuda var ett värmande hem och två par vänliga händer, plus en stark drivkraft att utvecklas. I slutändan var det nog den som ledde till att Lufsen – eller Lukas som vi döpte om honom till – hamnade hos oss. Det dröjde inte länge innan jag fick stifta bekantskap med hans omtalade vaktegenskaper. En lördagseftermiddag, bara någon vecka efter att vi hämtat honom på Hundstallet, var han och jag ensamma hemma. Någon knackade på dörren. Jag började gå nerför trappan till entrén. Någon satte i en nyckel och vred om utifrån. Handtaget gick ner. Jag sa: “Vänta! Vi har en vakthu…” Någon öppnade dörren halvvägs, ett huvud tittade in. Lukas susade förbi mig i trappan. Han hade mord i blicken. Dörren for igen med en smäll. Någon sa: “J-j-jag kommer tillbaka en annan gång.”

I grunden var Sture en välmenande man, men han saknade förståelse för den moderna människans önskan om privatliv. Han ägde en handfull fastigheter på natursköna Lovön i Drottningholm, bland annat den vi bodde i, och om han fick för sig att något behövde repareras så gick han helt sonika in. Framfusigheten tog sig även andra uttryck. Hans idé av en konversation var att ställa sig så nära sin samtalspartner som möjligt, näsorna skulle aldrig vara mer än tjugo centimeter ifrån varandra. Sedan upprättade han ögonkontakt. Den fick absolut inte brytas förrän dialogen var över. Om partnern blev obekväm och lutade sig bakåt så lutade han sig framåt, tog partnern ett steg åt sidan så hakade han på. Det var som att dansa tango med ett plåster.

Stures brist på taktkänsla ledde till att det blev en lågmäld upprördhet i lägret. Hyresgästerna tisslade och tasslade sinsemellan i tron om att det skulle leda till förändring. Så vitt jag vet var det ingen som ens var i närheten av att lufta problemet direkt med inkräktaren. Det är ju så människan fungerar i situationer som denna. Hennes tankar går i omvägar; hon talar om den hon retar sig på men inte till den hon retar sig på. Och när hon talar till den hon retar sig på låtsas hon som ingenting. Detta kommunikationssätt är inte bara oärligt utan även extremt ineffektivt. Hon kan lika gärna försöka lösa ett stopp i toaletten genom att veva med ett trollspö och säga simsalabim. Allt enligt det gamla talesättet “It’s a dirty job and I don’t wanna do it.”

Lukas må ha lagt på sig onödigt skarpa vaktegenskaper på grund av sitt jobbiga förflutna, men han var åtminstone ärlig. Vi visste alltid vart vi hade honom. Var han glad så syntes det tydligt, likaledes när han var sur. Under hela sitt långa liv gav han klara besked om att vi inte ville ha oanmälda besök, vare sig av hyresvärdar eller annat pack, och det var aldrig någon som ifrågasatte honom. Allra minst Sture, som fick sådan respekt för vår hund att han höll sig på flera armlängders avstånd till och med utomhus. Nackdelen var att han hörde illa, så Niklas och jag fick ropa om vi hade något ärende. Sture gissade sig till vad vi ville och svarade därefter. Det var märkliga konversationer som sällan ledde någonstans. Jag vill ändå påstå att det var ett lågt pris att betala för att få vara ifred.

Sedan några år tillbaka är det Lucas den yngre som tagit över vakttjänsten i familjen. Han är hovawart, i vardagligt tal “hoffe”, en tysk brukshund med anor tillbaka till 1200-talet. Namnet är talande för rasens ursprungliga uppgift, medeltidshögtyskans Hova betyder gård och Wart betyder väktare. Vi brukar säga att Lucas är världens gladaste hund, för det finns ingen som kan visa glädje som honom, men han har också sina medeltida gener i behåll. Området runt gården ska hållas fritt från allt som inte tillhör flocken. Flygfä inkluderas i uppdraget. Rovfåglar får en kraftig åthutning om de kommer för nära. Även skator, sädesärlor, fladdermöss och helikoptrar bör veta sin plats. Gandalf har inte vuxit i väktarkostymen än, men jag har på känn att vi snart kan stoltsera med dubbel bevakningsstyrka.

Häromdagen packade vi in hundarna i bilen och åkte till närmaste by. Där råkade jag i samtal med en dam i åttioårsåldern. “Jag har bråttom”, sa hon, “snart börjar Bagges hemlösa hundar“. Det är en programserie där musikproducenten Anders Bagge hjälper till att hitta nya hem åt hundarna från Hundstallet i Bromma. Jag delade Lukas historia. Då glömde damen bort att hon hade ont om tid. När jag sedan introducerade henne för våra pojkar blev hon överförtjust och glömde bort att tiden ens existerar. Hon utnämnde Lucas till schäfer. Gandalf var labrador. Eller en väldigt hög golden retriever? Jag upplyste henne om att bägge är hovawart, en tysk vakthund. Istället för att bli avskräckt, som många ju blir när orden “tysk” och “vakthund” finns i samma mening, log hon och sa: “Du har tur du, som har två sådana stora, fina gossar som vaktar över dig.” Ja, tänkte jag, it’s a dirty job but someone’s gotta do it!