Niklas kommer aldrig få jobb som låtskrivare, men det verkar inte bekomma honom. Han skriver ändå. Varje ”komposition” består av en eller två meningar som han upprepar lika länge som en låt brukar vara, alltså tre till fem minuter, vilket är lagom för att driva mig till vansinne. Det är precis det han är ute efter.

Föreställ dig att du är en fluga på väggen i vårt hem när Niklas repeterar sitt favoritalster Ragnar. Han sjunger den flerstämmigt (med sig själv) med ett surrande mungiga-liknande ljud: ”Ragnar, han finns bara i fantasin, tycker Ragni. Ragnar, han finns bara i fantasin, tycker Ragni. Ragnar, han finns … .” Visst önskar du att fönstret är öppet så du kan flyga ut?

Nästa melodislinga är Eld och lågor som framförs med en sådan överlagd falskhet att Håkan Hellström bleknar i jämförelse. Jag återkommer till den. Först vill jag dra en parallell till en allvarligare situation. Du möter den där personen – en bekant, familjemedlem, arbetskamrat, granne eller liknande – som har en böjelse att klampa in på ditt revir. Du djupandas för att behålla zen men efter tre minuter går topplocket. Vad gör du?

  • Sätter på helyllemasken. Kommer på den perfekta repliken i bilen på vägen hem, ringer en vän och ojar dig över den respektlösa behandlingen.
  • Byter samtalsämne för att lätta upp stämningen. Ägnar hela kvällen åt att scrolla på Facebook för att slippa höra irritationen som knackar dig på axeln.
  • Sänker dig till samma nivå, skickar ut kommentarer som dryper av skuld. Går sedan ut i skogen och välter ett träd.

Övertrampet är fastklistrat i din pannlob i flera dagar eller till och med veckor. Du bannar dig själv för att gå bet på en sådan trivial sak som att berätta hur du vill ha det. Eller hur du inte vill ha det. Under den tiden är du avstängd från oss som vill höra vad du har att säga, för din gåva är begravd under lager av vulkanisk aska.


Att sätta gränser är inte helt riskfritt. Du löper risken att bli av med jobbet om du träder fram och ifrågasätter chefens uppenbart ogenomtänkta beslut. Kollegor kan vända dig ryggen när du exponerar arbetsplatsens osunda kultur (som alla känner till men inte låtsas om). Vänskap kan upphöra ifall du slutar vara den som alltid håller med. Familjemedlemmar kan sparka bakut den dagen du går din egen väg istället för den de har plogat åt dig. Du kan såra någon, väcka besvikelse, bli en stötesten. Allt detta kan hända.

Men vad händer med dig?

Är det din önskan att medverka till status quo – ett tillstånd där ingen förändring sker? Vem är det du sårar när du lägger tid på tomma möten och situationer? Och vem är det som förolämpas när du inte följer ditt hjärta? Om vi utgår från premissen att du endast är ansvarig för ditt välmående, ingen annans, då måste det vara upp till dig att bestämma hur du vill ha det. Eller inte vill ha det, som sagt.

Du har rätt att täppa till dräneringsrören i ditt liv: farbror Harry som försurar släktkalasen med sin attityd, vännen Adam som inte håller sitt ord och fröken Anki som sprider oombedda råd om hur ungar ska uppfostras. Om en relation inte är glädjande för alla parter, finns det ingen relation. Inte ens om den kommer förklädd som blodsband, äktenskap eller vänskap.


Jag har övat mycket på gränssättning under åren, och den initiala perioden kan bara beskrivas som en djungelsafari utan karta och kompass. Då visste jag inte var gränserna gick, för jag visste inte vem jag var, så min första uppgift var att ta reda på det. Den största utmaningen låg också där, i urskiljningsprocessen: När är det läge att säga ifrån och när är det läge att hålla tyst? Vissa företeelser är inte värda vår dyrbara energi, det kan också vara viktigt att nämna.

Det har varit en promenad i okänd terräng, men framstegen är tydliga. Numera är jag bra på att sätta gränser, och det är inte illa för en som fjäskat bort nästan fyrtio år för att vara omtyckt. Jag har bränt broar och klippt navelsträngar, inte alltid till omgivningens gillande, likväl står jag här med ett hjärterum större än någonsin. Nästintill gränslöst. De som tycker om mig, tycker om mig på riktigt. Som den jag är. Det är först när jag är den jag är som jag kan göra nytta för andra.

Att etablera tydliga gränser; att ha ett privat område där endast inbjudna tankar har tillträde, är ingen egotripp. Det är en tripp in i samhörighet.


Niklas har också besökt djungeln, och jag har fått vara åskådare när han röjt plats både i och utanför sig själv. Vilket privilegium det är att se en älskade avtäcka sin gåva! Då avtäcks även min.

När vi ändå är inne på min sambo, vill jag dela något han har sagt om att sätta gränser: ”Stå upp för dig själv. Hur ska vårt inre ledarskap, byggt på sann integritet, kunna stärkas om vi är fullständigt gränslösa och sväljer allt som presenteras för oss?” Bra fråga, om jag får lov att säga det trots viss partiskhet.

Själv har jag svalt tillräckligt många halvsanningar och dansat tillräckligt länge efter pipor som låter falskt. Vi behöver fler på detta klot som, så att säga, vågar ta pipan i egen hand. Apropå falskt, det är dags att återknyta till Eld och Lågor. Sjung den för farbror Harry vid nästa släktkalas. Tre till fem minuter borde räcka för att hålla honom borta ett tag:

”Eld och lågor, det blixtrar i min själ. Eld och lågor, det är därför jag är hä-ä-är.”
Da capo.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.