Höjdmätaren visade 1000 meter. Jag gjorde den obligatoriska vinkningen med armarna för att signalera till övriga hoppare att det var dags för mig att dra. Högerhanden rörde sig automatiskt mot handtaget och tog ett fast grepp. Det hände absolut ingenting. Försökte igen, men skärmskrället satt fast. Marken närmade sig i en svindlande fart.

Människor säger att saker och ting rör sig långsamt i situationer som denna. Så sant. Varje sekund var en egen evighet där det inte fanns några tankar om det förflutna eller framtiden. Till och med den endimensionella sträckan däremellan var bortsuddad. 

Du som inte är bevandrad inom flygsporten ska veta att det jag refererar till som ”skärmskräll” egentligen kallas för pilotskärm och är en handtagsförsedd tygkalott som ligger förpackad i en ficka. Tanken är att den ska slungas ut i luftströmmen med följden att huvudfallskärmen vecklas ut. 

Det blir inte alltid som man tänkt sig. 

Se, ta, se ta, dra dra. Mantrat jag hade upprepat i tystnad innan vartenda av mina trehundra hopp var inte längre ett mantra, utan gavs vingar när den vita reservskärmen bredde ut sig ovanför mitt huvud. Efter en kort flygtur nådde jag marken tillsammans med några svordomar jag inte kan återge här. 

”Första gången du drar reserven?”, frågade en av klubbens mest garvade rävar. Jag nickade och förberedde mig på att han skulle fråga hur jag mådde. ”Slängde du iväg handtagen?” Jag förvånades över samtalets riktning men nickade igen. ”Onödigt, Laila. Kostar att köpa nya. Och varför frikopplade du huvudfallskärmen – den var ju inte ens utvecklad!” Det var uppenbart att jag hade misslyckats med att överleva på ett ekonomiskt försvarbart sätt.

En annan klubbkamrat såg min falnande gnista. ”Det är viktigt att du åker upp på en gång”, sa han och sträckte fram en färdigpackad fallskärm. Det var tillägget ”om du väntar så kommer du aldrig hoppa igen” som gjorde att jag ens övervägde erbjudandet. ”Ja, ja, upp på hästen igen”, skrockade räven. 


Det blev ytterligare ett par hundra gånger upp på hästen innan jag beslöt mig för att sälja utrustningen och för evigt lämna sporten. Men så kom det en dag då jag frågade Niklas om det fanns något vi kunde göra för att fördjupa vår relation. ”Vi är ju rätt bra på att prata, du och jag, men … .” Han behövde inte säga mer, för jag visste vart han var på väg. Jag kan ge en ledtråd: Mycket snack och lite verkstad.

När Niklas fyllde halvjämt gav jag honom en inbjudan till mer verkstad. Om jag hade någon baktanke? Nja, inte mer än att det var en bra ursäkt för mig att göra comeback på himlavalvet, typ tjugo år senare. Så till sommaren är det dags. Den här storyn ska förhoppningsvis bidra till att han är den som har flest fjärilar i magen. Fortsättning följer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.