I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten av att tänka själv. I dessa dagar, där corona är det enda vi engagerar oss i, kan det vara bra med en påminnelse. Men vad innebär det i ett sådant här fall? De flesta av oss saknar ju sakkunskaper på virusområdet och därför hakar vi på experternas tankebanor. Bekymret är att de pekar åt diametralt olika håll. En del menar att vi ägnar oss åt strutspolitik. Våra beslutsfattare ska ta på sig hårdhandskarna och stänga ner samhället för att bromsa otyget. Sedan presenterar de statistik som bekräftar påståendet. Andra tycker att vi överdriver riskerna. ”Lev som vanligt”, säger de, ”men kom ihåg att tvätta händerna”. Sedan presenterar de statistik som bekräftar påståendet. Det hela börjar likna en valkampanj.

Så vem ska vinna det stora corona-slaget? Eller: ”Vem ska jag tro på när allt är såhär?” som Thomas Di Leva skulle ha sagt. En sak är säker. Om vi sväljer alla tankar som media och sociala kanaler matar oss med så kommer vi bli galna. En galen människa går på batterier laddade med irrationella beslut, och det hjälper ingen. Antingen blir hon handlingsförlamad eller så handlar hon i affekt, och på vägen tar hon med sig så mycket toalettpapper hon orkar bära. Då blir det inget över till oss andra som också har behov. Det går heller inte att låtsas som ingenting har hänt. Corona är här och det är ett problem. Ett kollektivt problem. Det betyder att du liksom jag bär ett ansvar för att hitta vårt unika bidrag till en lösning.

Än vet vi inte hur lösningen ser ut, för ingen – inte ens experterna – har den fullkomliga överblicken. Ingen kan vara fullt medveten om ett ofattbart antal ting; förgångna, nuvarande och kommande. Endast den som går med arroganta fantasier kan sitta inne med all ”fakta” som krävs för att bedöma hur den här situationen ska hanteras på bästa sätt. Tyvärr är det dessa fantasier som ekar mest i det offentliga rummet, och volymen skruvas upp för varje dag som går. Samtidig ökar utmaningen att sortera ut vilken information som är nyttig.

Själv har jag bara lyckats hitta ett fåtal röster som talar utifrån ett sunt perspektiv. En av dem är den norska journalisten Anna Grenersen. I en artikel i Avisa Nordland skriver hon följande: ”Vi vinner nok kampen mot corona, men står i fare for å tape vår selvrespekt og verdighet.” Jo, man tackar! När vår civiliserade och artiga yta krackelerar, stöter vi på ett tjockt lager av tvättäkta egoism, och det är ett dilemma som borde få minst lika stor publicitet som de fysiska konsekvenserna. Vår mentala status är så skör att vi blir rovdjur när tillvaron slänger en näve motgångar i ansiktet på oss. Detta var sant innan corona och kommer att vara sant även efter corona, såvida vi inte tar tillfället i akt och gör något åt saken.

Sjukvårdspersonalen har vi redan. De är ytterst viktiga, men deras jobb är begränsat till att ta hand om våra kroppar och upplysa om hur vi kan minimera smittspridning. Det vi saknar är folk som kan hjälpa till att lindra hysterin och läka de sjuka tankarna. Jag har tagit mig friheten att sätta ihop en platsannons:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.