Här i glesbygden brukar vi roa oss med att hitta på smeknamn åt personer med utmärkande drag. Ett exempel är Twau Meningar, en farbror som är sådan ovän med sitt munläder att han bara klämmer ut ett par korta meningar per samtal. Han har en släkting som går under namnet Bakåtlutet. Vi drar alltid en lättnadens suck när han har sin rottweiler kopplad – inte för att den är farlig utan för att den är tung. Du förstår att gubben behöver en motvikt så han inte tippar baklänges och skinnflår bakhuvudet i asfalten.

Nu vill jag rikta blickfånget mot Det-är-ju-bara, en senig arbetshäst till karl som alltid bär keps och blåställ, förutom när han ska träffa svärmor eller gå på begravning. Det han inte vet om motorer är inte värt att veta och han är inte sen med att demonstrera sina färdigheter. För några somrar sedan, när vår båtmotor vägrade starta, kom han travande över gårdsplanen med en skruvmejsel i den ena handen och ett mätinstrument i den andra. Efter att ha påtat en stund lyfte han av kepsen, kliade sig i pannan och höll en lång monolog om en elektronisk mackapär som var defekt. ”Det är ju bara att köpa en ny”, sa han. Tvärsäker i sin sak, som alltid.

Feldiagnosen kostade både tid, pengar och humör. Nu satt vi med två fungerande mackapärer och en icke-fungerande motor. Ett år och många motorexperter senare hittade Niklas till slut en gammal båtentusiast som såg problemet direkt. Nålventilerna satt upp och ner. Vår frälsare vände dem rätt och motorn hoppade igång. Det-är-ju-bara bevittnade miraklet men erkände aldrig sitt misstag, förmodligen för att det skulle fläcka ner hans CV som allvetare. Likväl fortsatte vi att lyssna till honom. Han är ju ändå skicklig inom sitt gebit, resonerade vi. Men så kom dagen då han på eget initiativ började undervisa i ett annat av sina tvärsäkerhetsämnen: hunduppfostran. ”Det är ju bara att brotta ner hunden och hålla fast tills den ger upp”, sa han. ”Jag har gjort så med mina och de har aldrig visat sig på styva linan.”

Där rann bägaren över. För det första pratade han som om Niklas och jag vore hans lågstadieelever. För det andra var hans erfarenhet begränsad till veka tikar som gömde sig under soffan så fort någon råkade nysa. Nog följde de husses minsta vink, och det må vara en åtråvärd egenskap, men jag ställde mig ändå frågande. Vad är poängen med att trycka ner någon som är i uppenbart behov av stöttning? Skapar det en bra relation? Är det inte som att drämma till Twau Meningar med en spade för att väcka honom ur sin tystlåtenhet? För det tredje syftade förmaningen till vår dåvarande hund Lukas, en robust individ som inte skulle tolerera den sortens behandling.


Låt mig backa ytterligare i tiden så du får en helhetsbild. Lukas kom till oss 2010, var fyra år gammal och själsligt märkt av sin uppväxt tillsammans med en man i gravt missbruk. Under ytan fanns vänligheten själv, men vägen till hans goda hjärta var kantad av snedtändningar. De uttryckte sig som misstro mot människorasen och utfall mot sin egen ras. Vissa dagar var mörkret så intensivt att jag ville åka iväg och aldrig mer komma tillbaka. Aldrig mer gå ut igenom ytterdörren på ben som skakade av rädsla och med kopplet så hårt hållet att knogarna vitnade. Aldrig mer tänka tanken: Vad händer om han biter någon?

Hundexperterna, både de självutnämnda och de etablerade, kände vittringen av rådvillhet på mils avstånd. De cirklade runt, ständigt beredda att attackera med sina life hacks for dog owners. Deras metoder var hårda, andra mjuka, och de förordade strypkedjor, klickers, militär lydnad, avledningsmanövrer och köttbullereregn. Ingenting fungerade. Jag minns ett hundmöte där det slog slint för Lukas. Niklas brottade ner honom och höll kvar. En erkänd überexpert från Stockholmsområdet hade sagt till oss att det var det enda sättet att få rätsida på vilddjuret. Det var ett sätt som sved, för att uttrycka det milt. Inte lönt att köra i repris.

Lukas kropp var ett kraftpaket som inte hade fått komma till användning. I hans sinne fanns lusten att interagera, men ingen hade gett honom möjligheten. Så lösningen, som vi kom fram till på egen hand, var lika självklar som enkel: grabben behöver fysisk och mental näring. Han behöver få vara hund. Många dagar tog Niklas med honom ut i skogen och kom hem tre timmar senare. Han drog oss på skidor, gick spår i omöjliga väderförhållanden, simmade, grävde kratrar i naturen, slet upp rötter, blev blöt, lerig och jävlig. Vi jobbade mycket med hanteringen. Det gällde att gå varsamt fram när vi skulle inspektera öron och tassar, för det kunde bli sura miner om han kände sig trängd. Allting byggde på en känsla för vad som var rätt i stunden snarare än att använda statiska metoder.

Med tiden blev vår vän starkare, tryggare, mer följsam. Vi bytte ut kedjan mot ett tyghalsband och han lärde sig att slappna av vid hantering. Utfallen minskade i intensitet, han började till och med att flirta med granngårdens tikar. När han passerade åttaårsstrecket valde vi att lägga ner förbättringsprojektet. Lukas skulle bara få vara sig själv under resten av sitt liv, med fel och brister och allt. Då fördjupades vår relation än mer, ironiskt nog. Det var under den här tidsperioden som han blev lite irriterad på en annan hund och Det-är-ju-bara dök upp för att lösa situationen med sitt expertråd. När jag tänker efter borde vi ha försett honom med munkorg. Och då talar jag inte om någon av hundarna.


Lukas blev tolv år. Jag var fruktansvärt nervös den morgonen vi för sista gången satte oss i bilen som en trio. Inte nog med att hans bädd skulle vara tom när vi kom hem, han hade skrämt slag på mer än en veterinär i sina dagar. Jag mindes den nyutexaminerade tjejen som sprang ut från undersökningsrummet för att hämta förstärkning. Och ögonläkaren som fick en kraftig markering i handen. Och några andra incidenter. Men slutronden utspelade sig på ett annat sätt. Hunden var lugn när vi kom fram, hälsade glatt och viftade på svansen. Utan protester lät han sig lyftas upp på britsen för att få den oundvikliga sprutan. Niklas strök honom över huvudet, jag satt vid tassänden och sjöng. Min hand vilade på hans uttjänta bakben, de som burit honom genom så många äventyr.

När det var över tackade jag veterinären för hennes vänliga bemötande, sedan gick jag ut och bröt ihop. Aldrig tidigare hade jag upplevt en sorg som var så kliniskt barskrapad från andra känslor. Den kom i sin allra renaste form och det fanns inget annat att göra än att ta emot den, låta den slita ut mitt hjärta och lämna ett tomrum. Då hände något oväntat. Upp vällde en tacksamhet för att just vi hade fått gå vid Lukas sida, hela vägen fram till hans sista utandning. Det är få förunnat att uppleva en resa som börjar i misstänksamhet och slutar i fullständig tillit. Därefter kom tacksamheten för allt han lärt mig – om mig själv i synnerhet, men även om människor i allmänhet. Och hundar, naturligtvis.

Nu är det två och ett halvt år sedan Lukas lämnade denna jord. Kroppen är borta, men hans arv – lärdomarna – manar mig framåt som aldrig förr. Det är tack vare honom som jag tvivlar allt mindre på mina egna tankar och alltmer på andras tvärsäkerhet. Filosofen och matematikern Bertrand Russell manar också på från andra sidan: ”Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de begåvade så fulla av tvivel.” Samme man har sagt att ”Jag skulle aldrig dö för mina övertygelser, för jag kan ha fel”. Han höll sitt ord och dog av influensa vid en ålder av 97 år. Kanske borde vi alla följa Russells exempel och hålla våra övertygelser med öppen hand. Jag kan inte garantera att det leder oss till att bli lika gamla som honom, men vi blir åtminstone mindre dumma än de tvärsäkra.

Hunden och människan, del 1
Hunden och människan, del 2
Hunden och människan, del 3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.