”Du har fått honom för dina synders skull”, sa grannen Emelie och syftade till vår tremånadersvalp som roade sig med sin nyuppfunna idrottsgren: perforering. Kort sagt innebär det att göra tesil av både levande och icke-levande material, inklusive bajspåsar inklusive innehåll. Under morgontimmarna hade han redan hunnit göra hål i mina joggingbyxor och husses favoritstrumpor, och nu var han ute efter mina händer.

Du ska ha klart för dig att hundungar har munnen full av stickvapen. 

Emelie lyfte upp Lucas i famnen för att förhindra vidare skadegörelse. ”Åh, lillskiten!” sa hon och antog samma fåniga uppsyn som en mormor får när hon umgås med barnbarnen. Snorvalpar med returadress är alltid änglar, hur jobbiga de än må vara. Jag drog mitt första riktiga andetag för dagen och passade på att gå igenom syndaregistret. Det sticker inte ut nämnvärt. Alla har provat att lägga näsan i blöt, vända kappan efter vinden eller stoppa huvudet i sanden. Det säger sig självt att om en överträdelse är så vanlig att den har blivit ett ordspråk, då kan den knappast leda till karmisk vedergällning.


Ordet synd har oförtjänt dåligt rykte eftersom det förknippas med skuld, bestraffning och ånger. Du har en inbyggd skevhet som måste rätas upp. Du är en flisa i mänsklighetens högerfot. Du är ond och måste betala ett pris för att bli rentvådd. ”Ja, så ligger det till”, säger de religiösa förståsigpåarna och höjer näsan mot skyn för att understryka sin självsäkerhet. Ur deras synvinkel är det lika bra att köpa en enkelbiljett till helvetet, för det är därifrån syndarna kommer och det är dit de ska återvända.

I boken ”Resurrecting Jesus” av Adyashanti finns ett mer tillåtande perspektiv: In the original Greek, one of the meanings of sin [hamartia] is simply to ”miss the mark”. Håll med om att det är stor skillnad på ”jag är en syndare” och ”jag har misstagit mig”. Om synden kan likställas med att göra en blunder så tappar den mycket av sin skuldbörda. Den blir inte lika definitiv. Allihop har stunder där de, i mer eller mindre omfattning, tänker på snedden. Då måste allihop dela samma möjlighet att upphäva sina misstag, tänka rakt och handla därefter.

Att tänka rakt är inte detsamma som att tänka positivt. Jasägarna som alltid ser livet från ovansidan och undertecknar varje svårighet med ”Ljus och kärlek” har en tendens att förneka sitt mörker. Det jag vill åt är en eldig rörelse som påbörjas när du av egen vilja vänder uppmärksamheten rakt mot dina egna begränsningar. Du låter flammorna sluka bilden av den perfekta människan och finner syndens näste med allt vad det innebär av destruktiva mönster och tvivelaktiga idéer. Rörelsens crescendo är en fråga: Är du redo att göra en förändring? Om du kommit så här långt bör svaret vara ja.


Lucas har genomgått en transformation från lillskit till unghund, och under tiden har jag gjort mycket som är rätt. Det vet jag, för han är trygg, livsglad, nyfiken, orädd och sällskaplig med andra djur, dessutom så pass arbetsvillig att husse har fått smycka sitt kontor med ett tjänstehundscertifikat. Jag har också missat måltavlan fler gånger än jag vill erkänna. Då kommer karaktärsbristerna upp i dagen och det är ingen vacker syn. Jag kan se mitt trytande tålamod och en stubin som är alldeles för kort. Jag ser att jag famlar för att hitta fungerande kommunikationsknappar. Jag ser otillräckligheten; icke-perfektionen.

Mina misstag till trots tycker Lucas att jag är en hyvens matmor, möjligen den bästa som någonsin gått i ett par skor med avbitna snören. Han gör sig inga bekymmer i onödan, utan tycks lita på att jag besitter den vilja som krävs för att bli en mästerlig prickskytt. Det får mig att fundera. Har jag verkligen fått honom för mina synders skull? Eller är han här för att visa mig hur jag ser ut i hans ögon?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.