”Den som får överta ett gammalt skurgolv kan skatta sig lycklig. Det är både tåligt och vackert och behöver bara såpskuras någon gång per år”, berättar redaktionen på Lantliv. I nästa andetag avslöjar de att det krävs flera år av täta skurningar innan ”någon gång per år” blir en realitet. Det är ett klassiskt sätt att kväva hoppets låga vid fotknölarna, eller vad det nu heter, och är precis samma sak som när Postkodlotteriet ringer och gratulerar dig till storvinsten, för att sedan påminna dig om att det är första april.

Jag tänker på den där artikeln medan händerna vrider ur trasan för n:te gången, och kan inte annat än le åt att vattnet har en förbluffande likhet med det som kommer ut när Niklas byter olja på vår dieselbil. Det kommer krävas många repetitioner och litervis med linoljesåpa för att gå i land med det här projektet, den saken är klar. 

Efter tre timmar är vattnet någorlunda klart och jag pausar Michelle för att vila mina värkande muskler. Trodde du verkligen att jag står här och skrubbar i min ensamhet? Nähä du, tråkgöra kräver sällskap, så jag har fått finbesök från Amerika.

Fru Obama har med hjälp av avancerad teknik hittat till snapphaneskogarnas rike och 1800-talsgården där vi bor, varpå hon lyckats gå rakt igenom den låsta ytterdörren, smyga förbi vår vakthund som trots sin ringa ålder kan frammana en djup basröst, hoppa upp på köksbänken och trycka sig in i ljudboksappen i min telefon. Utan att ens åka över pölen.

I väntan på att golvet ska torka häller jag upp en kopp starkbryggt Zoégas med mjölk och reflekterar över Michelles vandring från fattig arbetarunge i södra Chicago, via åren som student, nygift och småbarnsmamma, till tiden på en av världens mest kända adresser. Vi är rätt lika, hon och jag.

Det är omöjligt att jämföra uppdraget som USA:s första dam eller FLOTUS, som det så tufft förkortas på amerikanska, med ”Operation Köksgolv” eller OK, som det så passande heter på svenska. Igenkänningsfaktorn ligger djupare än så – den finns i känslan och tanken. Michelle beskriver att hon som barn ville bli sedd. Som ungdom kände hon sig ömsom ensam, ömsom delaktig i ett sammanhang. Som vuxen ifrågasatte hon sig själv: ”Duger jag?” Trodde att hennes rätt att existera krävde motprestation. Lyckades. Misslyckades. Kravlade sig upp på benen och fortsatte, lite klokare, lite mer ödmjuk och med lite mer öppna ögon.

Hennes ögon upptäckte att det inte finns några life hacks, vare sig i politiken eller livet i övrigt. Det är vad mina ögon också märker nu när de granskar resultatet av ett nystädat köksgolv. Visst är förbättringen avsevärd, men det behövs mer för att de breda plankorna, som troligtvis inte stött på en skurborste under de senaste fem decennierna, ska återfå sin forna glans.

Jag sveper den sista klunken kaffe och påminns om när jag som musiklärare fick bevittna en tjej i tio och ett halvt-årsåldern sitta och storgråta för att hon inte lyckades spela ”Blinka lilla stjärna” på gitarr. Låt mig tillägga att det var första gången hon höll i ett instrument. ”Skitgitarr! Skiiiiiit”, hulkade hon och började slå på strängarna innan hon slutligen förberedde sig för att slänga iväg guran. En klasskamrat hindrade henne i sista sekunden och sa att ”jag övade sjukt länge innan jag kunde spela”.

Händelsen säger mycket om hur klen vuxenvärlden har blivit, för barnet kan omöjligen ha anammat ett sådant tankesätt utan myndig inblandning. Samma mentalitet avspeglas i annonser om rekordsnabb viktnedgång och hur du genom att förvärva free spins kan bli rik på ett kick. Låt oss inte tala om tvättmedelsreklamen där den leende mamman håller i en tröja nedgrisad av lera, tjära, fjädrar, ketchup, hundbajs eller annat som småglin kan tänkas rulla runt i. Fläckarna försvinner vid blotta åsynen av skopan med dundermedel. Snabbt ska det gå! Enkelt ska det vara! Lycklig blir du!

I dessa tider, där allt helst ska röra sig i ljusets hastighet och alltmer av vår tillvaro spenderas på planeten Cyberspace, är det viktigare än någonsin att påminna sig om skurgolvens förnuft. Fukta golvet med kallt vatten, en liten del i taget. Skura allt vad du förmår i brädornas längdriktning. Ta upp allt skurvatten. Skölj. Skölj igen. Och igen. Vänta en tid. Upprepa processen. Igen och igen. Tillräckligt många ”igen” ger resultat. Förändringens nyckel finns i repetitionerna.

Ibland får man ha tålamod och sitta still i en båt i flera dagar, veckor eller till och med år innan vinden kommer och griper tag i seglen. Plötsligt kan du spela en enkel melodi på gitarr. Plötsligt bor du i ett stort vitt hus där du arbetar med hjärtefrågor, alltmedan utrymmet för frågan ”Duger jag?” minskar. Plötsligt uppmärksammar du att det gamla skurgolvet fått lyster. Det ser nästan ut att vara nyförälskat.

Redemption doesn’t fall down at your feet.

Rag’n’Bone Man

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.