När Lucas var liten var det många som ville hjälpa oss att få stopp på hans intensiva bitbegär. Av någon anledning trodde de inte att vi skulle klara av det på egen hand. Ett av råden vi fick var att vika in överläppen mot en hörntand så att ”valpen biter sig själv istället för människor”. En granne, låt oss kalla honom Bengt, gjorde just det varpå Lucas gnydde och släppte taget om hans hand. ”Se där det fungerar!” sa han med ett ansiktsuttryck som berättade att vi borde falla ner på knä och kyssa hans fötter. Tre sekunder senare skuttade vampyren fram och begravde samma hörntand i Bengts högra lår. På vägen trängde den igenom hans dyra märkesjeans. ”Äsch, det gör inget, brallorna var ändå slitna”, sa han och försökte forma läpparna till ett leende. Det blev bara ett streck.

1-0 till Lucas.

En dag då Lucas var extra på hugget mötte vi en fotbollstränare av den gamla skolan, tillika hundägare sedan tidigt 1900-tal. ”Oj, vilken charmig liten rackare!” sa han och böjde sig ner för att klappa Lucas på huvudet. Lucas svarade på ömhetsbeviset med att sätta en syl i hans näsa. Atmosfären ändrades från trevlig till upprörd, så även tränarens tonläge: ”Har ni inte uppfostrat hunden?” Frågan dröp av dryghet. ”Han är tolv veckor gammal. Jag skulle bli förvånad om han inte bet”, svarade jag. Tränaren suckade över mitt oförstånd, vände sig mot Lucas och började vifta med pekfingret. Sedan röt han: ”Fy! Fy! Fyyy!” Jag hade kunnat tala om för honom att det var som att hälla tändvätska på en eld – vissa valpar går igång på morrande köttleksaker i rörelse – men han var besatt av att få igenom sin egen agenda. Han blödde på två ställen när han gick.

2-0 till Lucas.

Vi hade inte bett instruktören på brukshundsklubben om vägledning, men när hon träffade Lucas så kunde hon inte hålla tyst. Först lade hon armarna i kors och stod helt stilla. ”Man kan i-g-n-o-r-e-r-a att valpen biter”, sa hon med sin bästa frökenröst. Valpen blev fascinerad över att personen framför honom omvandlades till en skyltdocka, så han tryckte till ännu hårdare för att väcka henne till liv. Dockan pep av smärta, sedan kom hon på att det gömdes en lektion bakom den egna reaktionen: ”Man kan pipa som en hund, då förstår valpen att det gör ont.” Valpen förstod ingenting. Instruktören halade fram sitt sista ess ur rockärmen: ”Man kan avleda valpens uppmärksamhet med en annan rolig aktivitet!” Sagt och gjort, fram åkte en näve mumsbitar som hon strödde ut på marken. Valpen struntade i festmåltiden och gjorde slarvsylta av näven.

3-0 till Lucas. Lärdom? Det finns mycket man kan göra, men det betyder inte att det fungerar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.